Sedan i söndags har Hilde en hobby. Hon går på gympa. Jag behöver antagligen inte ens säga att hon är oerhört gullig på sin gympa. Hon sa sitt namn med klar och hög röst under presentationsrundan. Hon ropade ”På vilket sätt?” med emfas och volym när vi lekte någon slags version av under hökens vingar. Hon värmde upp så intensivt innan lektionen började att hon var svettig redan då. Hon skrattade hejvilt med sin goda vän i bilen hela vägen dit och hela vägen hem igen och flera gånger däremellan.

Och när hon vaknade på måndagen var hennes första ord:

– Det är alldeles för länge till nästa gympalektion. Jag bara längtar och längtar.

Hon älskar det. Jag älskar att hon älskade det.

Det är så mycket jag inte har vågat ta för givet. Till exempel gympa. Men där är hon nu. Och älskar det.