September kom och gick. Det var mycket som var roligt och mycket som var intensivt och mycket som var… mycket.

Jag minns inte när jag senast har läst så lite som i september i år. Men jag kan ju faktiskt kolla i mina anteckningar och därmed konstatera att det var i april 2019. Samma månad som vi packade ihop vårt hem i Helsingfors. Samma månad som våra möbler och saker och flyttlådor flyttade in i prästgården. Rätt rimligt att det inte blev så mycket läst.

Och för all del rätt rimligt att läsupplevelserna inte samlats på hög den här månaden heller. Det är mycket ibland, och det är inte farligt så länge det kommer tillräckligt många och långa perioder av mindre också. För någon vana ska det inte bli att jag läser som i september. Får det inte bli. Blir det inte.

Redan nu i oktober ska jag läsa som vanligt igen.

(Sedan ska jag ändå berätta att det bästa jag läste i september var Kjell Westös Tritonus. Jag bara önskar att jag hade valt en annan tidpunkt för den. Månadens mest intressanta och obehagligaste var nog Det sextonde året av Kim Liggett och min mest drabbande läsupplevelse var norska Ane Barmens Draumar betyr ingenting. För den som tycker om spännande deckare är Nyårsfesten av Lucy Foley ett bra alternativ. Och nu ska jag faktiskt sluta.)