Att hela fredagen gå och veta att du samma kväll ska få träffa några av dina bästa vänner och människor är guld. Människor som numera bor alldeles för långt borta och som du saknar alldeles för mycket alldeles för ofta. Guld.

Jag är så glad att de finns kvar även om de nu finns på ett annat sätt. Vi har mycket och många att sakna, men vi har förlorat nästan inget och inga.

Just den här tiden för två år sedan minns jag att vi funderade hela tiden. Ska vi? Ska vi inte? Våga byta ut den vardag och det liv vi kände mot något helt nytt?

Jag är så glad att vi vågade. Så innerligt glad. Samtidigt som jag saknar. Så innerligt mycket.