Storslagen och svårslagen

Jag körde in till stan och mötte en polismotorcykel i våldsam fart. Några sekunder senare kom en polisbil med sirener och blåljus. Själv var jag på väg till biblioteket på ett möte.

Och jag tänkte, som alltid annars när jag möter sirener och blåljus, att den här stunden är helt avgörande i någon människas liv just nu. Samtidigt som den här stunden är bara en av hur många som helst i mitt.

Och jag bad en bön, för alla dem som berördes av sirenerna och blåljusen. För poliserna, för den eller dem i andra ändan och för alla som står den eller dem nära. För att be den där bönen är min första impuls. Någon gång när jag var ung och drabbades nästan onödigt hårt varje gång jag såg en ambulans blev bönen mitt sätt att hantera det. Ett sätt som jag sedan hållit fast vid.

Det är så märkligt. Att den dag som är den vanligaste som finns för någon är en dag som omkullkastar allt för någon annan. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de där vanligaste dagarna som finns.

Att det får vara så är en storslagen och svårslagen form av nåd.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s