Storslagen och svårslagen

Jag körde in till stan och mötte en polismotorcykel i våldsam fart. Några sekunder senare kom en polisbil med sirener och blåljus. Själv var jag på väg till biblioteket på ett möte.

Och jag tänkte, som alltid annars när jag möter sirener och blåljus, att den här stunden är helt avgörande i någon människas liv just nu. Samtidigt som den här stunden är bara en av hur många som helst i mitt.

Och jag bad en bön, för alla dem som berördes av sirenerna och blåljusen. För poliserna, för den eller dem i andra ändan och för alla som står den eller dem nära. För att be den där bönen är min första impuls. Någon gång när jag var ung och drabbades nästan onödigt hårt varje gång jag såg en ambulans blev bönen mitt sätt att hantera det. Ett sätt som jag sedan hållit fast vid.

Det är så märkligt. Att den dag som är den vanligaste som finns för någon är en dag som omkullkastar allt för någon annan. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de där vanligaste dagarna som finns.

Att det får vara så är en storslagen och svårslagen form av nåd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s