Den mest överstående av föräldrar

Jag har alltid föraktat det faktum att många föräldrar verkar tro att just deras älskade barn aldrig någonsin ligger bakom något ont. Jag har tänkt att jag står över sådant skamligt beteende.

Men när jag för en halv sekund faktiskt trodde på Ingrid när hon skyllde kritstreck på fel plats på sin docka Emilia insåg jag att det kan vara svårt att acceptera läget också för den mest överstående av föräldrar.

Det värsta ligger framför

Under det senaste halvåret har jag med jämna och ibland ojämna mellanrum blivit slagen. Av en tanke. Det värsta ligger framför.

Och jag vet att tanken är sann. För den kommer ju inte från en olyckskorp som alltid går omkring och tror det värsta och inbillar sig att världen finns till för att drabba just henne med största möjliga bekymmer. Den kommer ju från mig. Och jag har väl aldrig gjort mig känd som någon olyckskorp. Jag är ju en lyckskorp. En lyckskorp som råkar veta att det värsta ligger framför.

Ibland kan jag känna att jag vet ganska lite om lidande. Visst har mitt liv haft sin beskärda del, men hittills har det nog skurits bort ganska mycket från de delar jag fått av lidande. Jag vet att jag de värsta lidanden jag kommer att möta väntar på mig någonstans i en fjärran eller inte alls fjärran framtid. Jag har till exempel en man, ett barn, två föräldrar, tre systrar, två styvsystrar, en svåger, tre syskonbarn, en moster, två svärföräldrar, två svägerskor, två svågrar till och åtta icke-biologiska syskonbarn som alla mår bra och får vara friska. Någon gång kommer jag att sitta på sjukhussängkanter och vid dödsbäddar. Och det lidande som jag då kommer att möta kommer antagligen att slå det lidande jag fått möta hittills.

Det värsta ligger framför. Men det oroar mig inte. Det bekymrar mig inte. Det bara är där någonstans i framtiden och jag vet att jag kommer att klara av det, att jag inte behöver ta mera än jag kan ta. Och det är väl kanske där som den betydande skillnaden mellan en olyckskorp och en lyckskorp ligger. Alla korpar vet att ingen sol skiner hela tiden, men den olyckliga glömmer bort att korpar i alla tider har flugit i regn.

Nya färdigheter

Ibland tycker jag att Ingrid kan så mycket. Jag menar, för ett år sedan och för två år sedan och för att inte tala om för tre år sedan kunde hon ju enormt mycket mindre. Då känns det ganska skönt. Som om hon är mottaglig för nya färdigheter.

Men ibland blir jag alldeles matt när jag tänker på hur mycket hon ska lära sig ännu före hon kan klara av det här jordelivet utan mig. Det är ju målet. Att hon någon ska lära sig cykla känns för tillfället oerhört omöjligt. För att inte tala om att hon någon ska lära sig läsa. Hur ska det gå till?

Fruktansvärt

Jag läste just ut Livet deluxe av Jens Lapidus och jag tyckte om den. Jag tycker om hans sätt att skriva, hans språk. Jag tycker om hans gråa karaktärer som känns äkta på något sätt. Och jag tycker om att den värld han beskriver känns så fruktansvärt främmande för mig trots att den tydligen existerar i fruktansvärt nära.

Du kan ju läsa den och säga vad du tycker. Eller säga vad du tycker om du redan har läst den.

Uppdatering

Eftersom ni säkert med spänning har väntat på uppdatering i dramat om mitt tekniska problem måste jag ju informera er om läget.

Efter ett tredje samtal (med en väntetid på drygt nio minuter) är problemet fortfarande absolut inte löst. Som krydda på moset var det dessutom ett reklambud som ringde på vår porttelefon precis precis när person nummer tre svarade. Och det som hänt bara två gånger under det år vi bott här hände; porttelefonen fortsatte tjuta för sitt liv eftersom reklambudet tryckte in en knapp som förblev intryckt. Under hela samtalet på ca fem minuter. På finska. Dessutom letade en smågnällig Ingrid febrilt efter ett föremål som var försvunnet och hennes respekt för att mamma är i telefon hade helt klart minskat efter att mamma varit i telefon halva förmiddagen. Usch.

Min enda ljusglimt när jag avslutat detta tredje samtal var att Fredrik inte är hemma. Han klarar faktiskt av sådant här ännu sämre än jag (denna beklagliga följetong till trots).

Giv mig styrka

Giv mig styrka. Eller tålamod. Eller teknisk hjälp. Problemet var inte åtgärdat. Inte efter femton minuter (som hon sa). Eller efter en halvtimme (som var liksom värsta tänkbara scenariot någonsin). Inte ens efter en timme (vet inte ens varför jag försökte i det skedet mera men hoppet lär ju vara det sista som överger människan). Fick alltså ringa pupp igen. Försökte inte ens få betjäning på mitt modersmål och behövde då bara köa sju minuter. Fick prata med en man den här gången, presenterade mitt problem och han sa att allt ser bra ut enligt hans dator. Sedan sa han att jag ska försöka igen om en halvtimme och om det inte fungerar då så ska jag ringa på nytt.

Det var ju upplyftande nyheter. Nyskapande.

Den här gången tänker jag inte ens hoppas. Jag förbereder mig redan nu på att ringa upp om en stund igen, köa och betala för mitt köande och sedan få höra att jag nog måste komma in till ett kontor någonstans eftersom problemet tydligen inte går att lösa per telefon.

Styrka. Tålamod. Teknisk hjälp.

Saxmogen

18 minuter och 27 sekunder (så här i början av inläggets tillkomst). Och Ingrid har stängt in sig på sitt rum och surar. Eftersom jag för tillfället är ensam hemma med henne finns det inte mycket att göra. Kanske en stund i ensamhet är vad hon behöver? Kan jag ju inbilla mig.

Jag står inför en av de där större frågorna i livet; hur länge ska man köa i en avgiftsbelagd kö innan man ger upp och ringer ett annat nummer i hopp om att där få köa lite kortare tid? Och hur jobbigt känns det att ha betalat för tjugo minuters köande och sedan inte få den där servicen överhuvudtaget? Och sedan behöva ringa ett annat nummer och börja om från noll? Kön kan ju i värsta fall vara lika lång eller ännu längre.

Tillägg lite senare: Den här gången la jag upp en gräns vid 22 minuter. Efter det skulle jag byta nummer och försöka strunta i att jag betalat tiotals cent i minuten i tjugo minuter. Och den här gången gav min gräns resultat. Efter drygt tjugo minuter svarade en kvinna. Jag trodde först att det inte var sant, min mage kurrade så efter en levande röst på andra sidan linjen att jag trodde den hörde i syne. Men det var faktiskt en riktig människa. Som hjälpte mig med mitt problem även om hon inte gjorde det på det språk jag hade tryckt en tvåa för att få service på. Som dessutom avslutade samtalet med att uppmana mig att ringa på nytt om problemet inte är åtgärdat inom en halvtimme. Petitesser sådana här gånger.

Ingrid kom också ut till sist. Av sig själv. Fortfarande sur. För att jag hade sagt åt henne att hon inte är saxmogen om hon kastar saxen på golvet. Hon tyckte att jag var dum som sa så eftersom det inte blev något hack i golvet den här gången. Jag tyckte hon hade fel. Men nu är vi vänner igen och stornjuter av en ledig lördag tillsammans efter den första arbetsveckan på ohyggligt länge.

Sådant här kan ju knäcka

Vastaamme puheluusi mahdollisimman pian. Jonotus on maksullista.

Vi betjänar så snabbt som möjligt. Det kostar att köa.

We’ll answer your call as soon as possible. Please note that queuing is chargeble.

Nu skriver vi 6 minuter och 26 sekunder. Sådant här kan ju knäcka även den mest lördagsbalanserade av människor.