Den där dagen

Och så kom den här dagen. Den där dagen som jag visste att kommer någon gång. När jag öppnar porten till dagis och för första gången inte möter en dotter som springer in i min öppna famn och myser där. I stället möter jag bara en dotters korta blick när hon är på väg på lekfullt äventyr med fyra-fem av sina kompisar. Hon bara möter min blick och sedan springer hon vidare, hon springer förbi mig. Fnittrande, tjoande, lekande. Lycklig.

Och jag står där, förbisprungen, och känner mig fånig och lite överflödig. En av de vänliga i dagispersonalen säger med ett leende:

– Nu vet du vad de andra dagismammorna talar om.

Jag tror att jag kanske ler tillbaka, men ser säkert mest bara märkligt förvirrad ut. För jag förstår ingenting.

En stund senare kommer hon till mig. Tar min hand. Och när vi går mot bilen säger hon att hon vill vara lite till på dagis. Inte trotsigt, inte så där att hon springer undan igen och vägrar komma. Men ändå; hon säger det. Den där dagen kom.

Det var ju synd att den kom just en sådan dag då jag hade längtat ovanligt mycket efter henne hela dagen. Då jag verkligen hade velat att hon kommit springande in i min famn och bara stannat där, bara velat vara där.

0 thoughts on “Den där dagen

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s