Vi har räknat ner dagar i någon mån sedan det var ett tresiffrigt antal dagar kvar. Hon har verkligen, verkligen väntat. Men hon har väntat med stil. Inte med gnäll utan med glädje.

Jag tänker att hon väntar som hon lever. Med väldigt lite gnäll och med väldigt mycket glädje.

De senaste dagarna har vi kört nedräkning i bästa tio-nio-åtta-stil. Med förväntan och iver har vi ropat ut dagens siffra och idag har vi äntligen fått ropa EN! Bara en dag kvar till den efterlängtade födelsedagen.

Hon somnade tidigt, själv somnar jag uppenbarligen sent. Bäst att ta natt nu så fort det bara går, för jag vet att den dag då vi får ropa NOLL kan börja väldigt tidigt.

– Vår femåring. Och tänk, snart får vi säga sexåring, sa jag till henne idag.

– Kan du säga det nu? frågade hon andäktigt. Och jag sa det. Och hon myste. Inifrån och ut.