Tack för påminnelsen, Facebook!

För på dagen nio år sedan tyckte jag uppenbarligen att livet bjöd på för få utmaningar och spontanklippte pannlugg hos en frisör i mitt dåvarande lokala köpcenter. Gick på församlingens julfest samma kväll och kände mig rätt snygg. Vaknade morgonen därpå och började använda spännen för att låta luggen växa ut. Redan vid nästa hårtvätt var pannluggen något slags minne blott som jag försökte inympa i resten av håret.

Ändå. När jag ser den här bilden vill jag boka klipptid för lugg imorgon. Trots att det roliga på bilden varade exakt en enda liten dag. Någon futtig eftermiddagstimme och en julfest.

Och sedan följde hur många månader som helst av frustrerande utväxt.

Ändå. Vad gör det om hundra år när allting kommer kring? Som Snövit och hennes kortväxta vänner sjöng. Jag skulle inte förgås av chock om jag plötsligt en dag dyker upp med lugg.

Tala mig ur det. Eller in i det. Eller någonstans.