Egentligen vill jag bara skriva om den här tröttheten som jag bär på nu efter covid. Jag vill ställa frågor till alla som haft covid och fråga hur trötta de var efteråt och hur länge. Men om jag har lärt mig något är det att den frågan är helt onödig att ställa. Der var som det var för dig och det är som det är för mig. Bara i vår familj på fem har vi haft fem helt olika grejer fast vi alla drabbats av samma virus. Att be varandra om facit är helt bortkastat. Det finns inget coronafacit. Fanns ju verkligen inte för två år sedan heller. Ovissheten är och förblir den här sjukdomens andra namn. (Men om du vill berätta om din egen trötthet kommer jag inte att hindra dig. Om du dessutom vill berätta om en intensiv men snabbt övergående trötthet är jag speciellt samarbetsvillig.)
Men jag kunde ju försöka säga något annat och då kunde jag för allt i världen berätta att jag var på zoom-föreläsning med mina studier ikväll och att det var fint. Timmarna bara flög fram.
Eller så kunde jag berätta att vi idag hade ett kort och fint besök av en person som vi inte hade sett på typ tio år. Ljuvligt! Och tänk att det kan kännas så självklart att ses fast det gått så lång tid.
Eller så kunde jag med andra ord konstatera att tröttheten uppenbarligen inte är värre än att jag kan se ljusglimtar i spontanbesök och föreläsningar. Det är verkligen inte synd om mig.
Det du. Det är verkligen inte synd om mig. Att jag känner så och verkligen känner så, inte bara tänker så och vet så och rationaliserar så – det är ett tecken på att livet faktiskt återvänder.
Nästan för lycklig 
Min väldigt färska erfarenhet om snabbt övergående trötthet kommer här! Jag hade corona för lite över en vecka sedan. Alla varnade mig för tröttheten som slår en efteråt men jag lyckades ändå bli överraskad. Så konstigt att annars känna sig frisk men att kroppen känns helt annan än den som man känner som sin egen. Jag var symtomfri från och med tisdag/onsdag förra veckan. Började känna livet (energin) återvända på lördag, och nu på måndag och tisdag hade jag ork hela dagen, helt som vanligt. Har ännu inte vågat träna, men det är väl bara bra att vänta lite med det. Jag märker ännu att promenaderna går liiite trögare än vanligt, men den där golvande tröttheten finns inte mer.
Det jag upplever som jobbigt med covid just nu är att jag inte vet om jag haft tyst covid eller inte haft covid alls. Hemma har vi haft det i 3 olika omgångar (olika smittade alla gånger) på jobbet i förskola har jag blivit exponerad massor. Så nu går jag på helspänn: när är det min tur? Kliar det i halsen? Är jag täppt i näsan? Värker det örat? Var det en nysning? Kroppen lurar in alla möjliga symtom och man vill inte gärna besöka ställen där jag i misstag kan utsätta svagare för smitta. Kan man vara immun mot covid på riktigt?
Som kort och en rätt uppmuntrande (tror jag) kommentar så upplevde jag att det tog ungefär två – tre veckor innan jag vågade försöka träna igen på allvar. Testade ett par gånger före det, men kroppen sade nej. Så, från att bli utmattad och få vila hela dagen efter att ha gått ett varv runt kvarteret till att nästan träna normalt på mindre än en månad känns mer än okej med tanke på vad folket råkar ut för. Men jag hade nog en mild variant av viruset också. Krya på er!
Om du ännu är trött kan jag tipsa om KSM66. Min coronatrötthet försvann dagen efter jag började ta dem. Kosttillskott, finns på Prisma.