Ordningen i vårt hem är ju utmanad redan till vardags, så att coronan skulle skapa ett kaos kom inte som någon större överraskning. När man är sjuk har man inte råd att bry sig, men i takt med att krafterna återvänt har också frustrationen över stöket gjort det. Så ikväll tog vi oss samman och plockade i kök och vardagsrum.

(Jag riktigt känner hur 80 % av er redan har slutat läsa det här inlägget och hur resterande 20 % irriterat ber mig komma till sak. Och ja, jag kommer snart till min sak!)

Jag och Fredrik plockar på väldigt olika sätt. Vi stör oss på olika saker och prioriterar följaktligen olika saker. Så mitt i vardagsrumsplocket, när jag har samlat på mig en simpuff, två dockor, en sko och fyra memorykort och är på väg till Hildes rum med det, noterar jag att Fredrik har tagit fram verktygsbacken för att skruva fast en ytterst lös skruv i Hildes lilla bord. Mitt i nödplocket prioriterar han alltså att skruva ett bord.

Jag. Skulle. Aldrig.

Det är väldigt lätt att bli irriterad när den andra gör jättekonstiga saker.

När var vi var hyfsat nya i varandras liv skulle det där ha stört mig. Jag skulle antagligen ha kritiserat och ifrågasatt. När vi var nyare hade jag blivit irriterad, men kanske valt att hålla det för mig själv. Nu älskar jag det. Jag älskar att vi ser olika saker och agerar på dem.

Att prioritera och tänka och tycka olika är ju oftast helt ofarligt. Och varje gång det händer har vi ett val. Vill vi ta en fight om bättre eller sämre? Eller ännu värre – om rätt eller fel? Eller väljer vi att tänka att det ju är en otrolig rikedom att vi ser och tänker och agerar olika?

Jag väljer det senare. Alla gånger jag bara kan, vilket är nästan alltid. Vi är bättre tillsammans för att vi är olika. Och om vi lyckas se det så har vi det både bättre och lättare tillsammans.

Och nu… Ja, nu är det plockat i vardagsrummet. Och Hildes bordsskiva sitter fast igen. Om vi var lika hade vi aldrig fått båda.