Hon stormar ut ur vardagsrummet i affekt. Fredrik har just sagt nej när hon ville höra ja och nu smäller hon i en dörr och ropar.

Sedan leker hon en stund i sitt rum och tittar på buu-klubben. Det går en dryg timme och vi hinner glömma nejet.

Hilde hinner inte glömma. Eller hinner gör hon kanske, men hon glömmer inte. Alls. Så hon kommer in i vardagsrummet igen efter en dryg timme i frid och fröjd.

– Jag undrar när pappa kommer att säga det där som man brukar säga när man har varit elak mot någon, säger hon uppfordrande och utan att egentligen tilltala honom.

Hon är inte direkt kortsint, vår Hild. Hennes elefantminne har onekligen sina sidor.

Men jag tror att hon kommer att klara sig bra.