Egentligen skulle jag vara hemma nu. Ha tjejkväll med Hilde och Ingrid och några av Ingrids kompisar. Vi skulle äta pizza. Hilde skulle antagligen få vara med en liten stund, jag en ännu mindre.

Men nu är det som det är – eller nu är Fredriks hälsa som den är – och jag är plötsligt på miniläger med Arvids fina fotbollslag. I natt lär jag somna på ett klassrumsgolv tillsammans med tio tioåringar. Jag klagar inte alls.

Efter några timmar på fotbollsläger är min respekt och beundran för juniortränare om möjligt ännu större än vanligt. Utan de här helt vanliga föräldrarna som vid sidan av heltidsjobb och egen familj tränar våra barn flera gånger i veckan helt utan ersättning… Vi skulle inte ha någon juniorfotboll. Åtminstone ingen juniorfotboll som vi vanliga dödliga skulle ha råd med.

De är superhjältar utklädda till helt vanliga föräldrar. De är guld.