För mycket

Det är mycket nu. Det är på ett sätt en enormt tråkig sak att säga, men på ett annat sätt en helt fantastisk.

Jag är nämligen en människa som mår bättre när det är lite för mycket än när det är mycket för lite.

Det har jag vetat sedan jag var ung, nästan liten. Hellre trött än bitter, resonerade jag när jag som tjugofemårig nybliven mamma släpade med mig bebisen överallt. Ville missa så lite som möjligt.

Förra året var det för lite. Förra året var i sig självt för litet. Nu är det mera. Nu är det mycket. Kanske inte för mycket. Men mycket. Lagom.

För mig är det bättre så här.

Vi är olika. Det är onödigt att jämföra. En gåva av nåd är att känna sig själv och få leva i enlighet med det.

Konstaterar jag. Och ställer ikväll väckarklockan på 05:00.

Selfie i oktoberregn.

Ett år

För en knapp vecka sedan skrev jag om hur nionde oktober blev ett stort datum för nio år sedan. Idag skriver jag om hur femtonde oktober blev ett stort datum för ett år sedan. Men inte för att ett liv blev utan för att ett liv tog slut.

Idag har mitt barn köpt blommor och besökt en grav. Det var givet. Förstås. Året som gått blev året som gav en grav som hen både vill och måste få besöka ibland.

När ett liv tar slut berörs många. När ett liv tar slut alldeles för tidigt berörs alla. Men allra mest berörs den familj som för alltid saknar en människa. Hos den familjen har mina tankar varit varje dag. Ovanligt mycket just idag. Trots att jag anar att den här dagen är värre än andra för oss andra men en av andra lika mörka för just dem.

Ett år.

Just sayin

Vilken kväll! Jag skulle kunna skriva en halv roman, men jag nöjer mig med några korta punkter:

– det är nog exakt just precis det här som de flesta av oss verkligen behöver just nu

– jag har skrattat så att jag gråtit

– jag har också gråtit helt andra tårar

– att få dela upplevelser IRL är bland det bästa som finns och inget är IRL:are än teater

– vi som lever nu må leva när coronan härjar i världen, men vi som lever nu lever faktiskt också när humorgruppen KAJ gör det

Just sayin.

Bilden är frimodigt lånad från Wasa teater.

Sitt första hela ord

Och en oktoberdag när vår Hilde ganska snart ska fylla hela handen blir den dag då hon läser sitt första hela ord. Bokstäverna har varit bekanta rätt länge, men att få ihop dem med varandra har varit svårt.

Tills igår.

När hon läste sitt livs första hela ord. ALMA.

För en som älskar läsning och just nu mer eller mindre lever läsning är det alltid enormt när ett älskat barn tar ett avgörande steg på läsresan. Men när det älskade barnet dessutom har en synskada är det enormare än enormt.

Samma dag fick hon också sitt livs första medalj och diplom. Stoltheten närmast total. Vilken dag!

Mamma gifter sig

Om jag tog en viss väg hem från skolan när jag var liten gick jag förbi en viss affär. Och det gjorde jag ofta, för jag ville gå förbi den här affären. Mamma-gifter-sig-affären, kallade vi den. En affär med brudklänningar och en skyltdocka i fönstret som jag tyckte att liknade min mamma.

För tjugofem år sedan idag gifte sig min mamma. Inte i den klänning med volanger och spets som jag hade hoppats på några år tidigare, men hon gifte sig med en ovanligt fin man med ett ovanligt gott hjärta. Och det är ju det enda vettiga att verkligen hoppas på.

Det finns en särskild sorts nåd i att veta att en förälder är lyckligt gift. Kanske bara vi som någon gång vetat något annat kan se den nåden, men en nåd är det likväl.

Grattis på bröllopsdagen, mamma och pappa!

Bilden har nästan inget med texten att göra. Förutom att den föreställer två lyckliga barn på övernattningsparty hos mormor och morfar.

Idol och superhjälte

Att ha barn i olika åldrar är bland annat att få använda helt olika föräldramuskler. Ibland ska en massa olika muskler jobba på en och samma dag. Inte konstigt att man blir lite trött. Idag blev en sådan dag.

Att ha barn i olika åldrar är också att ha många olika kamper på gång samtidigt. Det kräver många olika verktyg och ibland kan det vara svårt att hinna byta verktyg mellan fighterna. Å andra sidan drunknar man inte lika lätt i den där ena stora kampen med stort K. För ingen sekund hinner man inbilla sig att det här är allt som livet är.

Men att ha tre barn i tre olika åldrar är också att ibland få låta sin fyaåring somna bredvid sin absolut största idol och superhjälte. Det är att ibland få låta sin trettonåring somna bredvid en liten som bara beundrar och älskar. Det gör innerligt gott. För dem båda. För oss alla.

Den kärleken. Redan då.

Nio år

Länge var nionde oktober ett datum som bara kom och gick. Finns det något mer intetsägande, liksom?

Men från och med nionde oktober för nio år sedan är just det datumet nästan magiskt. Det är Arvids födelsedag.

För nio år sedan fick jag en liten bebis och jag fick mitt livs enda helt okomplicerade bebistid. Våra första månader tillsammans minns jag som rosenskimrande, för våra första månader tillsammans var rosenskimrande. Arvid mellan noll och tre år var en ren fröjd. Den nöjdaste, gladaste och lättaste människa man kan tänka sig. Arvid mellan tre och sex år var… inte alls en ren ofröjd, men på många sätt rejält utmanande.

Arvid nio år är helt underbar. Han är charmig, rolig, känslig och snäll. Han har glimten i ögat och stortrivs med livet. Jag tror att han just nu tror att alla tycker om honom. Jag älskar hans vänner, fotbollskompisar och klasskompisar för att han får tro det.

Han tycker allra mest om fotboll, höll jag på att säga. Men jag tror faktiskt att han tycker allra mest om vänner och gemenskap. Jag förstår honom så väl. Dels för att jag är lite lika, dels för att hans kompisar är av världsklass.

Grattis, älskade älskade Arvid! Att få vara din mamma är typ det bästa som finns.

Ett annat sätt

Jag vet förresten ett annat sätt också. Att stava till kärlek på. Ett annat jättebra.

Det är att komma hem från sin arbetsresa, stiga ur bilen och mötas av jubel och glädjetjut. Och det där ordet som känns så oerhört olika beroende på hur och när du hör det:

Mammaaaaaaa!!!!

Det är att han som har levt i nästan nio år och spelat lite sval och obrydd nästan lika länge kommer ut ur huset och rusande mot dig med världens största kram.

Det är också ett jättebra sätt.

Älska stort och ädelt

Det går att stava till kärlek på många olika sätt.

Jag har ett nytt favoritsätt.

Det är att själv vara på arbetsresa några dagar och få de här bilderna:

Pepparkaksbak en måndag i början av oktober! Då vet man att de har det ganska bra, alla de där som blev kvar hemma. Och då är det genast väldigt mycket lättare och roligare att vara borta.

Det går som sagt att stava till kärlek på många olika sätt. Ett av dem är att låta den andra vara borta med gott samvete.

Det här ska jag SÅ komma ihåg när Fredrik är borta nästa gång. Jag lovar.

Förutom om det kommer in en mus i huset. Har hänt två gånger, båda gångerna har Fredrik varit bortrest. (Är han en katt?) Om det händer igen gäller inte löftet. Då kommer jag att lida av hans frånvaro och han kommer att veta det. Men om jag och barnen klarar oss utan musinvation ska jag älska stort och ädelt.

Tycker om er

Jag har fått vara i en skola idag. Jag ska få vara det imorgon också. Min glädje vet nästan inga gränser.

Jag bad eleverna säga vad de heter och berätta om något de tycker om. Någon tyckte om tennis, någon om avokado, någon om att skriva berättelser och ganska många om fotboll. Nästan lika många om hästar.

Och så fanns det en lärare. Som sa:

– Jag tycker om er och om…

Jag minns inte de där andra sakerna. Tror inte någon annan minns heller. Det spelade liksom ingen roll. Där fanns en lärare som på frågan om vad hen tycker om helt spontant och genuint svarade att hen tycker om de tonåringar som fanns i samma klassrum. Det spelade all roll.

Jag tycker om den läraren.

Jag tycker om att det finns tonåringar som får ha lärare som tycker om dem och vågar säga det.

Att få vara lärare är troligtvis att få ha världens bästa jobb. Jag tänker på det ofta och lite extra mycket just idag när jag har fått vara i klass och fått träffa riktiga elever och när vi dessutom firar världslärardag.

En av mina ”gamla” elever skickade mig ett meddelande. ”Trevlig världslärardag 🥳🙂” skrev hon. I all enkelhet gjorde det min dag. Tänk att hon kom att tänka på mig.