Det är mycket nu. Det är på ett sätt en enormt tråkig sak att säga, men på ett annat sätt en helt fantastisk.

Jag är nämligen en människa som mår bättre när det är lite för mycket än när det är mycket för lite.

Det har jag vetat sedan jag var ung, nästan liten. Hellre trött än bitter, resonerade jag när jag som tjugofemårig nybliven mamma släpade med mig bebisen överallt. Ville missa så lite som möjligt.

Förra året var det för lite. Förra året var i sig självt för litet. Nu är det mera. Nu är det mycket. Kanske inte för mycket. Men mycket. Lagom.

För mig är det bättre så här.

Vi är olika. Det är onödigt att jämföra. En gåva av nåd är att känna sig själv och få leva i enlighet med det.

Konstaterar jag. Och ställer ikväll väckarklockan på 05:00.