Om jag tog en viss väg hem från skolan när jag var liten gick jag förbi en viss affär. Och det gjorde jag ofta, för jag ville gå förbi den här affären. Mamma-gifter-sig-affären, kallade vi den. En affär med brudklänningar och en skyltdocka i fönstret som jag tyckte att liknade min mamma.

För tjugofem år sedan idag gifte sig min mamma. Inte i den klänning med volanger och spets som jag hade hoppats på några år tidigare, men hon gifte sig med en ovanligt fin man med ett ovanligt gott hjärta. Och det är ju det enda vettiga att verkligen hoppas på.

Det finns en särskild sorts nåd i att veta att en förälder är lyckligt gift. Kanske bara vi som någon gång vetat något annat kan se den nåden, men en nåd är det likväl.

Grattis på bröllopsdagen, mamma och pappa!