Länge var nionde oktober ett datum som bara kom och gick. Finns det något mer intetsägande, liksom?

Men från och med nionde oktober för nio år sedan är just det datumet nästan magiskt. Det är Arvids födelsedag.

För nio år sedan fick jag en liten bebis och jag fick mitt livs enda helt okomplicerade bebistid. Våra första månader tillsammans minns jag som rosenskimrande, för våra första månader tillsammans var rosenskimrande. Arvid mellan noll och tre år var en ren fröjd. Den nöjdaste, gladaste och lättaste människa man kan tänka sig. Arvid mellan tre och sex år var… inte alls en ren ofröjd, men på många sätt rejält utmanande.

Arvid nio år är helt underbar. Han är charmig, rolig, känslig och snäll. Han har glimten i ögat och stortrivs med livet. Jag tror att han just nu tror att alla tycker om honom. Jag älskar hans vänner, fotbollskompisar och klasskompisar för att han får tro det.

Han tycker allra mest om fotboll, höll jag på att säga. Men jag tror faktiskt att han tycker allra mest om vänner och gemenskap. Jag förstår honom så väl. Dels för att jag är lite lika, dels för att hans kompisar är av världsklass.

Grattis, älskade älskade Arvid! Att få vara din mamma är typ det bästa som finns.