Idag är det exakt femton år sedan jag upplevde mitt livs fotbollsmatch. Matchen då vi – ja, vi – vann Champions League.

Det var så galet. Det var jag och Fredrik och hans bästa kompis Mattias och min syster Emma. Hemma hos Fredriks föräldrar i en by med många fält i Pedersöre. Vi åt chips. Och dipp. Det minns jag.

Men mest minns jag hur brutalt dålig stämning det var i pausen efter första halvlek. Liverpool låg under med 0-3. Fredrik och Mattias var uppgivna och på uruselt humör. Så där som man rimligtvis är när det lag man hållit på sedan man var barn är i CL-final men ligger under med 0-3.

Jag var inte uppgiven. Jag var ju lite som jag är nu – nästan obotligt positiv – och dessutom en klart mindre rutinerad fotbollssupporter än jag är nu. Så jag och min syster sa lite peppande saker som att matchen inte är över förrän domaren blåst av. Och sådant. Och jag minns att Fredrik blev sur på mig.

– Det går inte. Du förstår dig inte.

Så sa han då. Men idag, femton år senare, gratulerar han mig på Istanbuldagen. Liverpool vann ju! Det som inte går gick. Jag förstod mig visst. Det är antagligen enda gången som jag har haft rätt och Fredrik fel i just fotbollssammanhang. Jag lever fortfarande på det.

Nästan ingenting är någonsin över förrän domaren blåst av. För mig är den här dagen en påminnelse om det. Om att det omöjliga ibland kan visa sig vara möjligt. Om att under faktiskt sker ibland. Både på och utanför fotbollsplan.