Att leva med Hilde Kass är att leva under hot. Ständigt.

Idag när hon inte fick följa med in på cafét för att hämta vår frukostpåse utan fick vänta i bilen utanför blev hon jättearg på mig.

– Jag ville komma in i Vasa. Nu får du inga julklappar, mamma, sa hon bestämt.

(Ett hot jag har NOLL förståelse för. Mycket osmickrande kan man säga om mig som förälder, men jag har verkligen aldrig någonsin hotat någon med uteblivna julklappar.)

En annan gång idag – kan inte för mitt liv minnas varför eftersom det händer så mycket – så meddelade hon att hon var så arg att hon skulle göra sönder båda bilarna och mig och Fredrik. Hotet uttalades i hennes nuvarande grundposition, med händerna i midjan. Sedan fnissade hon förtjust. (Igen NOLL förståelse. Jag har verkligen aldrig någonsin hotat med att förstöra vare sig bilar eller människor. Aldrig.)

Dagens värsta hot? Det infann sig när hon inte ville gå hem från lekkompisen.

– Då tänker jag komma upp ur sängen på natten, sa hon med eftertrycket.

Det hotet visste var det satt. Hot om julklappar och förstörda bilar väger noll i jämförelse med hot om dålig läggdags. (Här har jag TUSEN förståelse. Tyvärr.)