Alla får klaga våren 2020. Ingen av oss fick den vår vi hoppades på. Men just här och just nu tänker jag att vissa av oss ska klaga med ganska tyst röst. Kanske till och med klaga i kudden.

Just här och just nu tänker jag på alla dem som den här våren har fått besked som omkullkastar hela deras liv. De som inte kommer att minnas den här våren som coronans vår i första hand utan som depressionens, dödsdomens, dödsfallets.

Just här och just nu tänker jag på alla ensamstående föräldrar som redan i vanliga fall lägger vardagspussel med alldeles för många bitar.

Just här och just nu tänker jag på dem som förlorat jobb och livsverk och drömmar.

Just här och just nu tänker jag på de relationer som mötte sin överman i coronan. De relationer som var spända och ansträngda och som nu spändes och ansträngdes sönder.

Också vi andra får klaga. Men just idag – när jag är riktigt fredagstrött igen en gång – så tänker jag att min trötthet är ett litet pris att betala. Många andras coronaprislappar är betydligt större än min. Må de och ni få hjälp att betala priset. Må vi hjälpa varandra betala. Om någon gång är det nu tröskeln ska vara låg. Tröskeln att be om hjälp och tröskeln att hjälpa.