Klockan är i skrivande stund 22.06 och jag har inte kollat svenska.yle.fi en enda gång idag. Inget ont alls om Svenska yle, men det är ofta ett väldigt gott betyg åt en dag.

Jag har älskat varje stund. Tisdagen den 19 maj 2020. Sjukt bra dag.

Det finns ju många gåvor i ett liv som mitt. Att man kan träffa en helt ny människa när man är närmare fyrtio än trettio och att den människan på kort tid kan bli en riktigt kär hjärtevän är en av de gåvorna. En sådan gåva som jag förstår att vara tacksam för. Aldrig någonsin tog jag det för givet.

Det är i sanning så fint när förändringsfientliga sjuåringar får nya vänner. Men inte är det fy skam när förändringsbejakande trettiosexåringar får det heller.

Nu ska jag somna lyckligt. Men först gå in på svenska.yle.fi. Någon ordning får det vara.

Ibland vet vi inte exakt var han är, vår Arv. Och det var faktiskt bland annat det vi hoppades på. Vi hoppades på den frihet som bara en liten hemort kan ge en sjuåring och vi fick just precis det. På något konstigt sätt kan ett barns värld ofta bli större när den är lite mindre.

Samma morgon som skolorna öppnade igen ringde en av hans kompisar och frågade om de skulle cykla tillsammans. Jag tittade efter dem genom fönstret. Och jag tänkte att det är fint att få cykla till skolan med en vän.

– Man kan säga att det här är mitt tredje hem, sa en annan av hans kompisar när han kom hem till oss idag. För andra gången idag. Och jag tänkte att det är fint att få vara någons tredje hem.

Mest av allt tänker jag att det är fint att han har landat så väl under sitt knappa år här. Han, som tycker klart minst om förändringar av alla våra barn. Bra har det blivit för honom. Jättebra har det blivit för honom.

Den här människan älskar jag. Älskar. Det var nog bara det idag.

Förutom att det inte finns något bara med det. Eller med henne.

– Var inte rädd, mamma, säger hon till mig.

Mitt i Nu lilla humla. Helt plötsligt och helt oprovocerat.

Jag förstår ingenting.

– Vad sa du, älskling? frågar jag. Det är ju lätt att höra fel.

– Var inte rädd, mamma, säger hon igen.

Och jag tror att jag kanske förstår ändå. Jag är inte rädd, men stundvis lite orolig. Det finns ju alltid moln någonstans på himlen och på vår himmel finns just nu ett särskilt moln och vi vet inte riktigt hur grått det molnet är. Är det nästan vitt eller är det åskmörkt? Oklart.

Hilde vet inte om molnet. Men hon vet att jag inte behöver vara rädd. Det vet jag också. Egentligen. Men påminnelsen gjorde gott.

Jag tror den påminnelsen var lite från ovan.

Tre älskade ljud som jag tog för givna i början av mars men som jag hörde igen idag för första gången på två månader:

1. Ljudet av lekande barn på skolgård.

2. Ljudet av lekande barn på dagisgård.

3. Ljudet av mina egna tankar.

Får man känna att morgondagen kanske är den bästa på… tja, ganska precis två månader?

Och får man i nästa andetag (eller var det redan i samma?) gråta lite för att man kommer att sakna Hilde så vansinnigt mycket när hon nu återupptar sin dagiskarriär?

Jag vet inte om man får. Men just precis så känner jag ikväll. Oavsett om man får eller inte.

Vi gjorde det. Så känner jag också ikväll. Det som i teorin aldrig skulle kunna gå gick ändå. Och jag känner mig lite stolt över det. Mest trött, för det har ju nog kommit med ett pris. Men också lite stolt.

När jag är piggare ska jag reflektera mera. Nu ska jag korka en liter glass. Minst.

Någonstans i världen finns en vhs-kassett med ett filminslag från det daghem som var mitt när jag var två. Jag har inte sett det sedan jag var kanske femton, ändå minns jag de sär sekvenserna när jag själv var med med glasklar tydlighet. Så många gånger har jag sett det där filminslaget. För det var så unikt. Det finns inte mycket film på mig som barn.

Det finns mycket film på mina barn som barn och trots att många av de barn som växer upp idag får en barndom som är nästan sönderdokumenterad verkar också de vara fascinerade av att få se filmklipp där de själva finns med. Idag har jag och Arvid sett en ettårig Arv in action och vi tyckte båda att det var det gulligaste vi sett.

– Var är det här? frågade Arvid om ett filmklipp inspelat i det hem där vi bodde när han föddes men som vi flyttade från före han fyllde tre. Och jag insåg att han förstås inte minns.

Jag var länge ganska onostalgisk. Kanske alldeles för trött för nostalgi. Men så plötsligt mötte jag min överfilm och kände hur tårarna brände till.

En film från en av de många julaftnar som vi firade i Helsingfors med våra bästa vänner. Med de bästa vänner som vi i tiderna flyttade till Helsingfors med. Det blev min överfilm och nostalgin och saknaden bara sköljde över mig. Jag hade inte en chans.

Jag inser ju att inget liv kan innehålla allt och alla exakt samtidigt. Och att mycket av det fantastiskt goda vi har nu aldrig hade kunnat bli vårt om vi fortfarande hade kvar allt det vi hade då. Så förnuftsmässigt är jag helt med. Känslomässigt är jag inte alls det. Känslomässigt tycker jag att det är världens största orättvisa att jag inte får ha alla jag älskar i min omedelbara närhet. Alla jag behöver.

Sedan så jag nästa filmklipp. Från när jag och en av Hildes gudfäder mimade och dansade till Shut up med The Black Eyed Pead på den årliga konferens som ordnades i församlingen och som vi var med och startade. Det hjälpte inte alls, om vi säger så. Och sedan gick det bara neråt.

Så nu sitter jag här i en enorm saknad. Men i en ännu större tacksamhet. Tänk att det där var vårt liv. Att de där människorna var våra. Att de ju fortfarande är det, trots att de är det på ett annat sätt.

Att jag har orsak att sakna är det största beviset på att jag också har orsak att tacka.

Det var det. Nu ska jag sakna vidare en stund och hoppas att det är ikväll som alla duploklossar, pusselbitar och bilderböcker lär sig plocka upp sig själva.

Jag, som är en riktig sucker för gemenskap, har mitt i allt coronaelände kunnat se något vackert i den enhet som ändå rått. Visst har det funnits några tappra undantag, men på det stora hela har vi gjort det här tillsammans.

Samma sucker kan känna sig lite orolig när hon nu tittar framåt. Jag är rädd att enheten kommer att vara svagare. Att känslan av tillsammans inte kommer att vara lika stark. Jag tycker inte om diskussioner där olika yrkesgrupper vill överträffa varandra i coronalidande och krav på ersättning och plåster på såren. Om vi börjar ställa oss mot varandra kommer det vi som vi har sett de senaste månaderna att splittras och uppgå i ett helt annat betydlig fattigare vi och i ett alltid lika fattigt de.

Det måste gå att lyfta fram sitt eget perspektiv utan att samtidigt trycka ner någon annans. Ditt lidande ter sig inte större av att du försöker förminska någon annans. Det är bara du som ter dig osympatisk av att du gör det.

Jag tror fortfarande att vår absolut bästa chans är att fortsättningsvis dra åt samma håll och jobba för samma sak. Tillsammans är bättre. Tillsammans är bäst.

Den här dagen tänker jag på att mitt flöde badar i ren kärlek idag. Jag blir tagen och rörd, många gånger om. Det finns så mycket sagt på få rader och små bilder. Mycket om trygghet, mycket om styrka, mycket om tillit. Mycket om stolthet, mycket om glädje, mycket om tacksamhet.

Den här dagen tänker jag samtidigt på alla dem som inte skriver något alls idag och som inte har några bilder att visa för världen. Hos dem som gömmer sig från sina flöden idag, för också om man genuint kan vara glad med andra samtidigt som man själv sörjer och saknar kan det bli överväldigande.

Den här dagen tänker jag på det faktum att det för många människor i mitt liv har varit och är svårt att få barn. För dem är en dag som den här ett hårt slag. Jag har gråtit många barnlängtanstårar med vänner som jag senare fått gråta glädjetårar med över barn som blev och kom. Också den här morsdagen är en kär väns efterlängtade första som mamma. Men också den här morsdagen är en dag när jag knäpper händerna extra innerligt för dem som ännu saknar och längtar. I envis tro på att det alltid finns hopp. Alldeles för många får längta alldeles för länge, men för de allra flesta slutar längtan lyckligt.

Den här dagen tänker jag på att resan till graviditeterna var hyfsat lätt och smärtfri för mig, medan resan till att bli mamma var den svåra. Idag, och alla dagar, är jag tacksam för att jag ändå vågade den resan. Jag skulle aldrig välja ett liv utan dem, utan att få vara deras mamma.

Den här dagen tänker jag också alltid på det missfall vi gick igenom sommaren 2011. Jag tänker på det sällan, men alltid på morsdag. Jag minns när jag pratade med barnen om det en gång. Jag minns att Arvid frågade om jag fortfarande var väldigt ledsen för det och jag minns att jag insåg att han ju knappast skulle ha funnits om det barnet hade fått finnas.

Den här dagen tänker jag på min egen älskade mamma. Hon har alltid trott på mig och gett mig en känsla av att jag kan göra nästan vad som helst. Hon har uppmuntrat mig att utveckla mina styrkor och hon har talat ut det goda hon sett i mig. Det är ovärderligt att få gå genom livet och veta att ens mamma har den tilltron. Det ger ett enormt mod och en lika enorm frimodighet. Tack, mamma! Du har gett mig så mycket!

Den här dagen tänker jag på min svärmor. Den som säger att män väljer fruar som är som sina mammor har inte träffat mig och min svärmor. Vi är så väldigt olika varandra men vi tycker ändå så väldigt mycket om varandra. Hon är en av de i särklass mest tjänande och omsorgsfulla jag någonsin träffat. Hon (och svärfar) har hjälpt oss på många olika sätt så många olika gånger. Jag kunde skriva en hel roman. Tack!

Den här dagen tänker jag ändå allra, allra mest på Ingrid, Arvid och Hilde. Jag citerar (nästan) ogenerat mig själv i det vinterprat jag höll på julafton 2019 (om du vill få lite julstämning eller bejaka snön som just föll här kan du lyssna här.) ”Ni borde ha fått världens bästa mamma. Ni fick mig. Jag kommer aldrig någonsin att förtjäna er. Jag kommer aldrig någonsin att sluta försöka.”

Tack.

Det har sina sidor att ha lite större åldersskillnad mellan barnen.

Den senaste veckan har vi haft ett barn som inte vet hur man somnar före midnatt och ett annat som inte vet hur man sover till längre än fem på morgonen. Inte är det ju konstigt att vi föräldrar som försöker få in både sömn och tumistid däremellan är lite trötta.

Men den större åldersskillnaden har också helt andra sidor. Som när Ingrid frågar Hilde om hon kommer ut på studsmattan och Hilde ser ut som om presidenten bjudit henne på kalas.

– Självklart, Ingrid! ropar hon ivrigt och ställer sig i ordning för studs med en av sina två största idoler.

Inte är det ju konstigt att modershjärtat blir lite varmt. För att hon frågar som hon gör. För att hon svarar som hon gör. För att han också vill och får vara med.