Jag, som är en riktig sucker för gemenskap, har mitt i allt coronaelände kunnat se något vackert i den enhet som ändå rått. Visst har det funnits några tappra undantag, men på det stora hela har vi gjort det här tillsammans.

Samma sucker kan känna sig lite orolig när hon nu tittar framåt. Jag är rädd att enheten kommer att vara svagare. Att känslan av tillsammans inte kommer att vara lika stark. Jag tycker inte om diskussioner där olika yrkesgrupper vill överträffa varandra i coronalidande och krav på ersättning och plåster på såren. Om vi börjar ställa oss mot varandra kommer det vi som vi har sett de senaste månaderna att splittras och uppgå i ett helt annat betydlig fattigare vi och i ett alltid lika fattigt de.

Det måste gå att lyfta fram sitt eget perspektiv utan att samtidigt trycka ner någon annans. Ditt lidande ter sig inte större av att du försöker förminska någon annans. Det är bara du som ter dig osympatisk av att du gör det.

Jag tror fortfarande att vår absolut bästa chans är att fortsättningsvis dra åt samma håll och jobba för samma sak. Tillsammans är bättre. Tillsammans är bäst.