Någonstans i världen finns en vhs-kassett med ett filminslag från det daghem som var mitt när jag var två. Jag har inte sett det sedan jag var kanske femton, ändå minns jag de sär sekvenserna när jag själv var med med glasklar tydlighet. Så många gånger har jag sett det där filminslaget. För det var så unikt. Det finns inte mycket film på mig som barn.

Det finns mycket film på mina barn som barn och trots att många av de barn som växer upp idag får en barndom som är nästan sönderdokumenterad verkar också de vara fascinerade av att få se filmklipp där de själva finns med. Idag har jag och Arvid sett en ettårig Arv in action och vi tyckte båda att det var det gulligaste vi sett.

– Var är det här? frågade Arvid om ett filmklipp inspelat i det hem där vi bodde när han föddes men som vi flyttade från före han fyllde tre. Och jag insåg att han förstås inte minns.

Jag var länge ganska onostalgisk. Kanske alldeles för trött för nostalgi. Men så plötsligt mötte jag min överfilm och kände hur tårarna brände till.

En film från en av de många julaftnar som vi firade i Helsingfors med våra bästa vänner. Med de bästa vänner som vi i tiderna flyttade till Helsingfors med. Det blev min överfilm och nostalgin och saknaden bara sköljde över mig. Jag hade inte en chans.

Jag inser ju att inget liv kan innehålla allt och alla exakt samtidigt. Och att mycket av det fantastiskt goda vi har nu aldrig hade kunnat bli vårt om vi fortfarande hade kvar allt det vi hade då. Så förnuftsmässigt är jag helt med. Känslomässigt är jag inte alls det. Känslomässigt tycker jag att det är världens största orättvisa att jag inte får ha alla jag älskar i min omedelbara närhet. Alla jag behöver.

Sedan så jag nästa filmklipp. Från när jag och en av Hildes gudfäder mimade och dansade till Shut up med The Black Eyed Pead på den årliga konferens som ordnades i församlingen och som vi var med och startade. Det hjälpte inte alls, om vi säger så. Och sedan gick det bara neråt.

Så nu sitter jag här i en enorm saknad. Men i en ännu större tacksamhet. Tänk att det där var vårt liv. Att de där människorna var våra. Att de ju fortfarande är det, trots att de är det på ett annat sätt.

Att jag har orsak att sakna är det största beviset på att jag också har orsak att tacka.

Det var det. Nu ska jag sakna vidare en stund och hoppas att det är ikväll som alla duploklossar, pusselbitar och bilderböcker lär sig plocka upp sig själva.