Får man känna att morgondagen kanske är den bästa på… tja, ganska precis två månader?

Och får man i nästa andetag (eller var det redan i samma?) gråta lite för att man kommer att sakna Hilde så vansinnigt mycket när hon nu återupptar sin dagiskarriär?

Jag vet inte om man får. Men just precis så känner jag ikväll. Oavsett om man får eller inte.

Vi gjorde det. Så känner jag också ikväll. Det som i teorin aldrig skulle kunna gå gick ändå. Och jag känner mig lite stolt över det. Mest trött, för det har ju nog kommit med ett pris. Men också lite stolt.

När jag är piggare ska jag reflektera mera. Nu ska jag korka en liter glass. Minst.