– Var inte rädd, mamma, säger hon till mig.

Mitt i Nu lilla humla. Helt plötsligt och helt oprovocerat.

Jag förstår ingenting.

– Vad sa du, älskling? frågar jag. Det är ju lätt att höra fel.

– Var inte rädd, mamma, säger hon igen.

Och jag tror att jag kanske förstår ändå. Jag är inte rädd, men stundvis lite orolig. Det finns ju alltid moln någonstans på himlen och på vår himmel finns just nu ett särskilt moln och vi vet inte riktigt hur grått det molnet är. Är det nästan vitt eller är det åskmörkt? Oklart.

Hilde vet inte om molnet. Men hon vet att jag inte behöver vara rädd. Det vet jag också. Egentligen. Men påminnelsen gjorde gott.

Jag tror den påminnelsen var lite från ovan.