Älskar jag nästan ihjäl mig

Det finns kanske tusen dåliga saker med att Hilde inte längre tycker att det är givet att stanna kvar i sängen eller ens rummet efter läggdags. Jag kunde lista dåligheterna för evigt.

Men det finns också en vansinnigt rolig sak. Istället för att ropa när hon har ett ärende eller helt enkelt bara komma gående så kommer hon åkande på sin lilla mopo. Ni vet, en sådan där i plast som vartannat finländskt barn äger. Hon sparkar med båda benen och kommer med väldig fart genom hallen. Oftast har hon av någon anledning också på sig en mössa och ett par neongula hörselskydd ovanpå den. Och när hon sedan ska framföra sitt ärende (hunger, törst, tristess, existentiell fråga, ont i magen, kli på benet…) så stannar hon, tar av sig hörselskydden och meddelar med lite officiell stämma sitt ärende.

Då älskar jag nästan ihjäl mig.

Det är väldigt mycket lättare att älska det här beteendet klockan nio eller ens tio än elva, tolv eller halv två. Tyvärr prövad sak. Ingen dag med henne är någonsin tråkig. Mycket annat, nog. Och inte allt det är positivt. Men inte tråkig.

I mitt hjärta

31 maj 2020, sommarlovets första dag, firar vi den nationella fadderdagen. Idag var jag med på Kyrkpressen och svarade på några frågor om fadderskap och fadderdag.

M, O, A, N, I, E, J, M, N och E. Ni bor alla nära mitt hjärta. Att få finnas i era liv är stort och fint.

Att få ha våra barns faddrar i vårt liv är också stort och fint. Att ha de där människorna som vi alltid kan be be när vi känner att fler händer än våra egna borde knäppas. Att veta att det finns fler än bara vi som bär våra barn.

Ovärderligt.

Det kan aldrig finnas för många som bryr sig. Och det kan aldrig finnas för många att bry sig om.

Inga reservlager

Jag minns att jag i början av mars skrev ett blogginlägg om hur krafterna för det mesta gick lite onödigt jämnt ut med dagen. Som din dag, så skall din kraft ock vara. Jag efterlyste lite bonuskrafter.

Little did I know.

Coronalivet är många saker. En av de sakerna är att jag varje kväll är så trött att jag nästan är tom. Också ikväll, när jag har fått ha en jätterolig jobbkväll som gav mer än den tog, så är jag trött. Det finns inga reservlager, inget överskott. Jag jobbar oftast någon timme innan barnen stiger upp, sedan blir det som det blir och den sista arbetstimmen blir ofta rätt sent. Det sättet är absolut inte optimalt men det har fungerat, och mer än fungerat kunde vi nog aldrig hoppas på med tanke på förutsättningarna.

Så nej. Det finns inga reservlager och inget överskott. Men det var väl ändå ingen här som hade trott att det nu var läge att fylla på lagren? Nu var det ju överlevnad som gällde. Och det har vi klarat. Hittills. Med råge. Alla andas. Alla skrattar varje dag. Till och med flera gånger. Alla får varm mat. Fredrik är kärare i mig än någonsin. Det finns många lägen att gilla också i det här läget.

Idag har jag till och med klätt på mig, tvättat håret och sminkat mig. Det är betydligt mer än man kan säga om 98,7 procent av alla andra coronadagar. Också ett läge att gilla. (Både det att det hände idag OCH att det hänt så sällan annars. Faktiskt.)

Vi tar er inte för givna

När jag födde barn första gången träffade jag många barnmorskor. Hon tog sådan tid på sig, min Ingrid. Den barnmorskan som blev den förlösande barnmorskan var min gamla klasskompis från gymnasietiden. Jag minns att det var lite märkligt, av två orsaker:

1. Vi hade inte träffats på flera år och nu träffades vi i en situation som var väldigt långt från en kallprat-i-kassakön-situation.

2. Hon kunde saker. På riktigt. Det var så mäktigt att inse att någon som var lika gammal som jag kunde saker som jag inte hade någon aning om. Som inte direkt sitter i ryggmärgen eller kan tänkas ut bara med sunt förnuft. Nej, hon visste hur man hjälper en ny människa till världen. På riktigt.

Respekt.

Sedan dess har jag träffat många andra barnmorskor. Jag har ju fött två barn till själv och jag har inte minst varit med på ett hörn när en kär vän skulle föda ett barn som tyvärr inte skulle få leva.

Jag har alltså träffat många barnmorskor, men jag har bara träffat fantastiska barnmorskor. Kunniga, proffsiga, lyhörda, varmhjärtade, starka, trygga. Säkert också sjukt trötta, stressade, stretchade till bristningsgränsen – men det har jag aldrig sett eller känt. Det säger allt om dem.

Idag är det barnmorskedagen och jag vill av hela mitt hjärta tacka alla er underbara som ger och gör mer än det som krävs för att vi kvinnor som fått barn ska få känna oss trygga mitt i den situation när vi är som minst. Samtidigt önskar jag innerligt att ni inte skulle behöva vara så otroligt bra. Att upplägget var rimligare så att det skulle krävas lite mindre. Att ni fick en lön som motsvarar det jobb ni gör. Att ni fick alla de förutsättningar som krävs för att ni ska kunna göra det jobb ni vill göra.

Tack för att ni finns! Vi är många som har behövt er och vi är många som kommer att behöva er. Vi tar er inte för givna. Ni hejar på oss när vi står inför vårt största kraftprov, era händer är de första som rör vid våra barn och ni är med oss i den heligaste av stunder. Tack!

När Hilde var alldeles ny.

Det vill jag minnas

Inte en enda coronadag har gått utan att jag känt enorm tacksamhet över att vi skrev mitten av mars när allt det här begav sig och inte mitten av november. Jag vet knappt hur den här tillvaron fungerar när hela världen andas ljus och hopp och löfte om bättre tider, jag har absolut ingen aning om hur det skulle ha gått – eller huruvida det skulle ha gått – om det hade blivit lite mörkare, lite kallare och lite värre för varje dag.

Jag minns att det var stort att ta säsongens första cykeltur som barn. Jag minns känslan av att få byta ut vinterjackan mot vårjackan. Jag minns första glassen utomhus. Och jag vet att magi brukar avta med åren, men att just vårmagin bara växer sig större i mig ju äldre jag blir. Varje ny vår är min förundran större än våren innan.

I år är den större än någonsin.

Och när jag i framtiden ser tillbaka på coronavåren, kanske främst genom att läsa de blogginlägg jag skrivit här, så vill jag minnas också det här bland allt annat mindre vackert;

att våren 2020 slog alla rekord. Att solen sken alla dagar förutom två under de första fyrtioåtta undantagsdagarna. Att hela världen var i kris men att världen här samtidigt visade sig från sin bästa sida. Att solen och värmen och ljuset gav oss ett hopp som trotsade all sjukdomsstatistik.

Också det vill jag minnas. Också det var genuint sant.

I kanske ännu bättre tider. I sommarparadiset.

Bättre koll

I Hildes värld kommer bebisar alltså från Kvevlax. Ganska dålig koll, med andra ord.

Idag visade hon ändå prov på lite bättre koll.

– Sedan när jag blir en bebis ska jag gå in i mammas mage igen och äta mammas mjölk och stanna där tills jag blir frisk.

Lite bättre koll. Med betoning på lite.

Å andra sidan kan jag tänka mig att hennes värld är roligare än min. Och det är ju också värt något.

Barn svarar på frågor

Ibland är jag en riktigt late bloomer. Idag är ibland. Så Idag, flera veckor efter att alla andra bad sina barn svara på frågor, gör jag det.

Arvid 7 år.

1. Om du fick köpa vad du ville, vad skulle du köpa då?

Fotbollskort.

2. Vad säger mamma alltid till dig?

Att hon älskar mig.

3. Vad ska du jobba med när du blir stor?

Fotbollsspelare.

4. Var kommer bebisar ifrån?

Mamma.

5. Hur gammal är man när man är vuxen?

20 år.

6. Om du var en superhjälte, vilken superkraft skulle du ha?

Att vara bra på fotboll.

7. Vad vill du helst äta?

Godis.

8. Varför ska man vara snäll mot varandra?

För att vara snäll.

9. Vad är du rädd för?

Hilde.

10. Vad är viktigt?

Hilde.

11. Är det något du vill fråga mig?

Nej.

Hilde 3 år.

1. Om du fick köpa vad du ville, vad skulle du köpa?

En varm potatis. Nej, ett babblarna-hus. Och babblarna-figurer.

2. Vad säger mamma alltid till dig?

Att man inte får komma upp på natten.

3. Vad ska du jobba med när du blir stor?

Rita.

4. Var kommer bebisar ifrån?

Från Kvevlax.

5. Hur gammal är man när man är vuxen?

4 år.

6. Om du var en superhjälte, vilken superkraft skulle du ha?

En jättestor dammsugare, som pappa har.

7. Kyckling och ris.

8. Varför ska man vara snäll mot varandra?

Om någon är ensam.

9. Vad är du rädd för?

Venni. (Maskoten på wasaline.) Och pingviner.

10. Vad är viktigt?

Om man inte ska göra något.

11. Är det något du vill fråga mig?

Om du vill åka en hög bana?

Svar: Nej, det vill jag inte.

Jag älskar dem. Älskar, älskar, älskar dem.

Livsglädje och porr

Vi har haft en så fin första maj. Fram till klockan halv nio. Då tog allt det fina abrupt slut och byttes ut mot fult. Och jag säger inte att en riktigt dålig kväll kan förstöra en riktigt bra dag, för det kan den inte. Men i skrivande stund är två av tre barn ännu argare på mig än vad jag är på dem och min livsglädje är långt borta… Ja, så här slutade tydligen fredagen den första maj 2020.

Det är en sann berättelse om den förälder jag är. En tråkigt sann berättelse.

En annan berättelse som är precis lika sann men betydligt roligare om den förälder jag är är att jag igår hade ett riktigt bra första samtal om porr med ett av mina barn. Inte Hilde. Om du, liksom jag, tänker att det samtalet hellre får tas för tidigt än för sent men inte riktigt vet hur du ska börja kan du börja med boken Sesam Sesam av Gro Dahle och Kaia Dahle Nyhus.

Ibland blir det rätt och ibland blir det fel när man går på den här vägen som det är att vara förälder.