Inte en enda coronadag har gått utan att jag känt enorm tacksamhet över att vi skrev mitten av mars när allt det här begav sig och inte mitten av november. Jag vet knappt hur den här tillvaron fungerar när hela världen andas ljus och hopp och löfte om bättre tider, jag har absolut ingen aning om hur det skulle ha gått – eller huruvida det skulle ha gått – om det hade blivit lite mörkare, lite kallare och lite värre för varje dag.

Jag minns att det var stort att ta säsongens första cykeltur som barn. Jag minns känslan av att få byta ut vinterjackan mot vårjackan. Jag minns första glassen utomhus. Och jag vet att magi brukar avta med åren, men att just vårmagin bara växer sig större i mig ju äldre jag blir. Varje ny vår är min förundran större än våren innan.

I år är den större än någonsin.

Och när jag i framtiden ser tillbaka på coronavåren, kanske främst genom att läsa de blogginlägg jag skrivit här, så vill jag minnas också det här bland allt annat mindre vackert;

att våren 2020 slog alla rekord. Att solen sken alla dagar förutom två under de första fyrtioåtta undantagsdagarna. Att hela världen var i kris men att världen här samtidigt visade sig från sin bästa sida. Att solen och värmen och ljuset gav oss ett hopp som trotsade all sjukdomsstatistik.

Också det vill jag minnas. Också det var genuint sant.