När jag födde barn första gången träffade jag många barnmorskor. Hon tog sådan tid på sig, min Ingrid. Den barnmorskan som blev den förlösande barnmorskan var min gamla klasskompis från gymnasietiden. Jag minns att det var lite märkligt, av två orsaker:

1. Vi hade inte träffats på flera år och nu träffades vi i en situation som var väldigt långt från en kallprat-i-kassakön-situation.

2. Hon kunde saker. På riktigt. Det var så mäktigt att inse att någon som var lika gammal som jag kunde saker som jag inte hade någon aning om. Som inte direkt sitter i ryggmärgen eller kan tänkas ut bara med sunt förnuft. Nej, hon visste hur man hjälper en ny människa till världen. På riktigt.

Respekt.

Sedan dess har jag träffat många andra barnmorskor. Jag har ju fött två barn till själv och jag har inte minst varit med på ett hörn när en kär vän skulle föda ett barn som tyvärr inte skulle få leva.

Jag har alltså träffat många barnmorskor, men jag har bara träffat fantastiska barnmorskor. Kunniga, proffsiga, lyhörda, varmhjärtade, starka, trygga. Säkert också sjukt trötta, stressade, stretchade till bristningsgränsen – men det har jag aldrig sett eller känt. Det säger allt om dem.

Idag är det barnmorskedagen och jag vill av hela mitt hjärta tacka alla er underbara som ger och gör mer än det som krävs för att vi kvinnor som fått barn ska få känna oss trygga mitt i den situation när vi är som minst. Samtidigt önskar jag innerligt att ni inte skulle behöva vara så otroligt bra. Att upplägget var rimligare så att det skulle krävas lite mindre. Att ni fick en lön som motsvarar det jobb ni gör. Att ni fick alla de förutsättningar som krävs för att ni ska kunna göra det jobb ni vill göra.

Tack för att ni finns! Vi är många som har behövt er och vi är många som kommer att behöva er. Vi tar er inte för givna. Ni hejar på oss när vi står inför vårt största kraftprov, era händer är de första som rör vid våra barn och ni är med oss i den heligaste av stunder. Tack!