Älskar jag nästan ihjäl mig

Det finns kanske tusen dåliga saker med att Hilde inte längre tycker att det är givet att stanna kvar i sängen eller ens rummet efter läggdags. Jag kunde lista dåligheterna för evigt.

Men det finns också en vansinnigt rolig sak. Istället för att ropa när hon har ett ärende eller helt enkelt bara komma gående så kommer hon åkande på sin lilla mopo. Ni vet, en sådan där i plast som vartannat finländskt barn äger. Hon sparkar med båda benen och kommer med väldig fart genom hallen. Oftast har hon av någon anledning också på sig en mössa och ett par neongula hörselskydd ovanpå den. Och när hon sedan ska framföra sitt ärende (hunger, törst, tristess, existentiell fråga, ont i magen, kli på benet…) så stannar hon, tar av sig hörselskydden och meddelar med lite officiell stämma sitt ärende.

Då älskar jag nästan ihjäl mig.

Det är väldigt mycket lättare att älska det här beteendet klockan nio eller ens tio än elva, tolv eller halv två. Tyvärr prövad sak. Ingen dag med henne är någonsin tråkig. Mycket annat, nog. Och inte allt det är positivt. Men inte tråkig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s