De senaste tre månaderna har mina mesta kontakter per telefon varit två pojkar i tvåan. Oftast när någon har ringt mig har det varit någon av dem. Jag har också blivit tillagd i två olika whatsapp-grupper. Den ena heter Leka och den andra heter Team Fotboll.

Jag ÄLSKAR det här. Mest för att det betyder att min Arvid har vänner – dessutom jättefina vänner – men också för att jag ju faktiskt lär känna hans vänner genom att vara med i deras kommunikation. Hur ofta får man prata i telefon med sitt barns vänner, liksom? Jag får numera nästan varje dag. Lyckans mig.

Med rätta kanske du undrar varför all den här kommunikationen går via mig. Det beror på att Arvid nog har en telefon, men att vi inte har sett den sedan någon gång i februari. Vi har letat ordentligt. Till och med gått igenom alla skåp hemma. Den är ingenstans.

I mitten av mars kom vi överens om att Arvid skulle få en ny telefon den dag sommarlovet började. Förutsatt att han höll sin del av dealen. Det gjorde han. Och idag fick han den nya telefonen. När vi skulle starta den frågade den efter lösenordet till vårt wifi och eftersom vi är de enda i västvärlden under 80 år som använder samma lösenord som står på modemet fick Arvid krypa in under soffan och kolla.

Och där hittade han sin gamla telefon. Den förlorade telefonen som ingen sett sedan sportlovet. Nu – i samma stund som den nya skulle sättas igång – kom den gamla plötsligt fram igen.

Vi blev alla väldigt till oss. Jag och Arvid skrek rakt ut. Det är ju helt osannolikt. Fatta att den kom fram just precis i den stunden så att vi lätt kunde starta den nya med alla gamla appar och inställningar! Fatta att den kom fram just precis idag så att han kunde ta i bruk sitt gamla simkort (det nya kommer igång först i mitten av juni). Fatta.

Hela den här berättelsen säger så mycket om Arvid. Hurdan han är? Just sådan här. Landar på något sätt alltid på fötterna. Bra egenskap.

Helt underbar är han också. Helt underbar.