Han kanske hittar på allting

Han har tio barn. Nio söner, en dotter. Den yngsta är tjugo och den äldsta trettiofyra. Han ger oss inga falska förhoppningar. Vi ska passa på och njuta nu medan barnen är små. Tonåringar och upp till tjugoåringar – det är inte vackert.

Han oroar sig för tjugoåringen. Misstänker att han har mentala problem.

– Something’s wrong upstairs, menar han.

Han irriterar sig på tjugosjuåringen som flyttade hem för ett år sedan när det tog slut med flickvännen. Nu bor han hemma. Betalar ingen hyra, inga räkningar, ingen mat. Men går på restaurang och bor på hotell med tjejer. Och tycker att föräldrarna unnar sig för mycket lyx.

– Are you going out again? undrar han när hans femtiosjuåriga far och typ jämngamla mor ska äta middag ute.

Den femtiosjuåriga pappan skakar frustrerat på huvudet. Han vill ju bara ha lite tid med hustrun efter alla de här barnen, nu innan hans tid är slut.

– So, good luck, säger han.

Han kör taxi. Tar oss från den stad där vårt flygplan landade till den stad där vi är nu. Och han pratar hela vägen. Hela hans livsöde ligger i famnen på oss i baksätet och det är ju på många sätt en både tragisk och komisk berättelse.

Jag hinner tänka att han kanske hittar på allting. Vi skulle ju aldrig veta. Kanske alla tio barn är påhittade. Kanske han själv bor hemma hos en till åren kommen mor som dessvärre behöver honom ännu mer än hon irriterar sig på att han aldrig kom iväg. Kanske han bara hittar på för att göra vår och hans egen timme lite roligare. Men så börjar de ringa, några av de här barnen. Och jag tänker att han knappast skulle hyra in folk som ringer och agerar omogna vuxna barn. Det är nog inte värt ansträngningen.

Men fint var det. På något sätt. Jag hoppas tjugoåringen får hjälp och jag hoppas tjugosjuåringen flyttar iväg. Jag hoppas taxichauffören får den tid med hustrun som han hoppas på.

Jag hoppas (och vågar ibland tro) att det finns någon slags skönhet med tonåringar också.

Advertisements

One thought on “Han kanske hittar på allting

  1. Som mamma till två tonårstjejer (snart 14 och 16) kan jag konstatera att ja, det är kämpigt men också alldeles underbart. Ja, det är tjat, gnat och oro av den tyngre sorten (mår de bra? har de kompisar? strular de med maten som jag gjorde? varför sover fjortisen så lite?) men så finns det stunder av guld. När vi pratar om livet, sex, vänskap, religion på en nivå som närmar sig vuxnas. När man häpnar över deras smarta tankar, deras omsorg om kompisarna, deras kärlek till mig, min man och våra husdjur. När de överraskar oss med att ha diskat och städat fint i köket. Man börjar ana de kvinnor de kommer att bli. Vi börjar se ett litet facit på allt jobb som vi satt ner under småbarnstiden. Och det ser bra ut. Riktigt riktigt bra. Alla tider har sin charm och jag skulle inte byta bort tonårstiden mot något annat.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s