Det finns en plats i en kyrkobänk,
som är bara bara min.
Där är jag i lärjungakedjan en länk,
glad går jag ditin.

Så sjunger vi i psalm 188. Av förekommen anledning har jag inte varit på min plats i kyrkobänken på länge, länge. Men jag har saknat den ofta, ofta.

Ikväll fick jag äntligen vara där igen. Församlingen ordnade flera små kvällsmässor med högst tio personer på plats (jag och Hilde och två till satt i kyrkbänkarna när vi var där) och jag gick. Naturligtvis.

Också Hilde har egen plats i kyrkobänken. Där fick hon vara ikväll. Och där tog hon i från tårna så kyrktaket nästan lyfte när vi sjöng Gud som haver. Så självklar. Så hemma.

Ingenstans upplever jag en lika stor kravlöshet och vila som på min plats i kyrkobänken. Där måste jag inget. Där får jag allt. Där vill jag mycket. Där hoppas jag mest. Därför är jag där.