Jag är öppen för att det kan komma en tid i livet när jag saknar att natta barn. Att ligga i mörkret bredvid en älskad liten människa som långsamt kommer till ro. Att hinna tro att sömnen är nära eller redan här när hon plötsligt konstaterar:

– Wilma är så här stor, och måttar med armarna som om hon var en storfiskare och Wilma en fisk.

Och fortsätter:

– Eller så här, och måttar mindre generöst mer armarna som om hon var en storfiskare som plötsligt minns att jag ju var med när fisken drogs upp.

Egentligen vill varenda cell i min kropp bara veta vem Wilma är, men jag tvivlar på att det samtalet för oss närmare målet – sömnen – så jag är tyst.

Sedan kommer en anekdot om att hon plötsligt just nu skadade sig på sin byrå (i andra ändan av rummet!) och borde ha ett plåster. Och så vill hon att vi leker att hon är en bebis i en bebisgunga. Här sätts min förmåga att vara tyst på eldprov, för inget är gulligare än Hilde som pratar babyspråk.

Det kan komma en tid i livet när jag saknar att natta barn.

Men den tiden är inte nu.

Nu skulle jag bara vilja ropa att det är läggdags och mötas av någon slags samarbetsvilja. Nu skulle jag bara vilja ha mer egna och mer förutsägbara kvällar. Nu skulle jag bara vilja att tiden som går mellan att vi säger tandborstning och att barnen sover var rejält mycket kortare än den är nu.

Allt har sin tid.

Och jag ska därför försöka komma ihåg att alla dagar – om än inte alla stunder alla dagar – njuta av det goda i just den här tiden. Och så ska jag försöka ta reda på vem Wilma är.