– Mamma? ropar hon.

– Ja? svarar jag.

Inte med den där rösten som jag egentligen alltid vill svara med, utan med den där rösten som det är rimligt – om än tråkigt – att svara med när folk har ropat mamma typ hela dagen och klockan är över tio på kvällen och det enda man vill ha är lite lugn och ro.

– Jag tänkte fråga om du vill komma och prata lite bara.

Det är det absolut mest avväpnande någon kunde ha sagt i den stunden. För när min nästan-tonåring vill att jag kommer och pratar lite bara – då kommer jag. Oavsett vad klockan är och hur många gånger någon har ropat mamma.

Jag minns hur jag nästan kvävdes när hon var ett och två och tre. Jag kunde längta mig sönder till den dag då hon inte bara ville vara med mig hela tiden. Den dagen kom för länge sedan och stegvis vill hon mer och mer annat. Så när hon vill vara med mig så finns det inget viktigare.

Så då satt vi mittemot varandra i köket, hon och jag. En lång, lugn stund. Vi pratade lite bara. Fast ordet bara är kanske det mest felaktiga ordet någonsin här. Det finns absolut inget bara när en människa på gränsen mellan liten och stor bjuder in sin förälder i sitt liv.

Som jag älskar den människan. Som jag älskar att få vara hennes förälder.