Sak jag verkligen inte kommer att sakna när pandemin äntligen är över: hur vi förhåller oss till hur andra förhåller sig till restriktionerna.

Nu står vi igen inför en nedstängning. Inte lika total som den för ett år sedan, men ändå en större nedstängning än de vi haft sedan dess. Och folk har starka åsikter. Förstås. Vissa är helt övertygde om att de åtgärder vi nu tar till är överdrivna och därför skadliga, andra är precis lika övertygade om att exakt samma åtgärder är otillräckliga och därför skadliga.

Vi får naturligtvis ha vilka åsikter vi vill, men jag slås av att vi ofta är så dåliga på att ha åsikter. Någon tycker att de som reser till Lappland är idioter. Någon annan tycker att de som nitiskt noggrant följer alla regler är idioter. Det är så lätt att fördöma de val som andra gör, att tycka att en del människor är alldeles för slappa och att andra är alldeles för uptighta. Det är lättare än någonsin att peka finger och det finns så många att peka på. Vi ser med milda ögon bara på dem som gör ganska precis exakt som vi själva.

Tänk om vi också nu skulle försöka orka tro att de allra flesta gör sitt allra bästa. Tänk om vi inte skulle ta oss rätten att fördöma vissa människors slappa inställning och förakta andras överspända. Tänk om vi skulle våga tro gott om och lita på varandra. Till och med nu. Kanske extramycket nu. Det är redan så mörkt och kallt och svårt och oroligt och tråkigt. Vi behöver faktiskt inte krydda eländet med att idiot-, dum- eller ondförklara varandra.