– Varför är Dumle i himlen?

Vi har läst kvällsbok, först jag för henne och sedan hon för mig. Vi har sjungit Gud som haver och vi har utvärderat dagen. Hon har konstaterat att det är tråkigt att sova och jag att det är skönt. Nu ligger vi och väntar på sömnen. Hon är trött och varken säger eller gör speciellt mycket. Är faktiskt tyst och stilla så länge att jag hinner tro att hon somnat när hon ställer sin fråga.

Varför är Dumle i himlen?

Jag är alldeles för trött för existentiella samtal så jag undviker frågan och ställer en motfråga om hur det här får henne att känna. Hon är ledsen för att Dumle är i himlen, menar hon.

Jag är alldeles tillräckligt pigg för att inte sanningsenligt börja ifrågasätta att Dumle verkligen är i himlen, istället bekräftar jag hennes ledsenhet.

Och nu tänker jag att en människa som sörjer en dvärghamster som har varit död i ett år nog har det ganska bra. Jag är liksom lite glad att det är den ändå ganska harmlösa frågan som plågar Hilde i mörkrets timma.