Ibland sägs det att timmarna mellan dagis och jobb bara flyger förbi. Går så snabbt. Man hinner knappt med något, sägs det. Jag tror jag har sagt det själv någon gång.

Men i ärlighetens namn – det enda namn som är intressant – så kan timmarna mellan dagis och läggdags ibland pågå i fyrtio år. Idag frågar jag mig om de någonsin tog slut. Gick det ens en kvart ens en enda gång utan att någon gnällde eller grät eller skrek? Kanske under buu-klubben. Men det är inte säkert.

En störande faktor i åtminstone vårt familjeliv är att alla ofta sover dåligt samma nätter. Och följaktligen är alla lite (eller mycket) sämre versioner av sig själva samma dagar.

I bästa fall betyder det här att vi sover bättre i natt och är bättre versioner igen imorgon. Mindre lättretade och mindre lättretande.

Men också dagens fyrtio år innehöll guldkorn och nu ska jag försöka komma ihåg några av dem:

– den kram jag fick av Hilde när hon kom hem från dagis

– att Arvid och hans vän bakade kokosbollar tillsammans

– högläsningsstunden med Arvid

– tystläsningsstunden med Arvid

– stunden när Ingrid och Arvid lekte vem är rädd för vargen med sin lillasyster tills hon tjöt av skratt

Åhå. Det där låter ju nästan som en trevlig kväll. Det var det alltså inte. Men också en otrevlig kväll gör det gott – åtminstone godare – att försöka hitta det trevliga som fanns. För oftast finns det. Om vi orkar leta.