Om vi orkar leta

Ibland sägs det att timmarna mellan dagis och jobb bara flyger förbi. Går så snabbt. Man hinner knappt med något, sägs det. Jag tror jag har sagt det själv någon gång.

Men i ärlighetens namn – det enda namn som är intressant – så kan timmarna mellan dagis och läggdags ibland pågå i fyrtio år. Idag frågar jag mig om de någonsin tog slut. Gick det ens en kvart ens en enda gång utan att någon gnällde eller grät eller skrek? Kanske under buu-klubben. Men det är inte säkert.

En störande faktor i åtminstone vårt familjeliv är att alla ofta sover dåligt samma nätter. Och följaktligen är alla lite (eller mycket) sämre versioner av sig själva samma dagar.

I bästa fall betyder det här att vi sover bättre i natt och är bättre versioner igen imorgon. Mindre lättretade och mindre lättretande.

Men också dagens fyrtio år innehöll guldkorn och nu ska jag försöka komma ihåg några av dem:

– den kram jag fick av Hilde när hon kom hem från dagis

– att Arvid och hans vän bakade kokosbollar tillsammans

– högläsningsstunden med Arvid

– tystläsningsstunden med Arvid

– stunden när Ingrid och Arvid lekte vem är rädd för vargen med sin lillasyster tills hon tjöt av skratt

Åhå. Det där låter ju nästan som en trevlig kväll. Det var det alltså inte. Men också en otrevlig kväll gör det gott – åtminstone godare – att försöka hitta det trevliga som fanns. För oftast finns det. Om vi orkar leta.

Ingen bild från idag. Men en av mina alla tiders favoriter. Så här ser jag ut när jag är seriöst frustrerad. Så här har jag nog sett ut en och två och fyrtio gånger ilväll.

Medvetet och eftertänksamt

Vi bor ju på landet numera. Men under tio år på fyra olika adresser i Helsingfors bodde vi aldrig lika nära en butik som vi gör nu. Eller lika nära en butik till. Eller lika nära ett par frisörsalonger, en syateljé, en bank, en fiskaffär…

Inte heller har vi någonsin tidigare bott lika nära ett bageri. Ett alldeles ljuvligt sådant, dessutom. Där de till på köpet bakar bullar utan ägg, vilket gör att alla hemma hos oss kan äta dem. Så idag har vi ätit fastlagsbullar, några av oss för första gången. Det kan vi tacka kvartersbageriet för.

Så idag är det fastlag och imorgon är det fasta. Fram till påsk. Jag är ju en stor vän av båda. Jag vet att jag mår bra av att skala av och bort lite för en tid, att leva lite mera medvetet och eftertänksamt. Kanske avstå från något för att kunna vinna vinna något annat.

Kanske leva lite mer som jag egentligen skulle vilja (vilja) leva.

Det bor så mycket nåd

– Vet du vad, mamma?

– Nå?

– Att jag älskar dig.

De orden blir något av det sista hon säger idag. Sömnen är nära. Borde åtminstone vara det.

Jag har varit hennes mamma i fyra år. Jag förundras fortsättningsvis varenda dag. Det bor så mycket kärlek i henne och hon är så bra på att uttrycka den. Det bor så mycket nåd i att få vara förälder till just henne.

Friluftsmänniska

Det här måste (tyvärr) noteras: jag har inte varit arg en enda gång på hela den här dagen. Inte ens lite lite lite arg.

Underbart.

Så jag måste ju fråga mig: vad var framgångsreceptet? Hur bakar man en sådan här dag? Var det det att jag sprang min femma direkt på morgonen? Kanske att jag fick föreläsa mellan nio och tolv för en riktigt härlig grupp människor? Kanske att jag skidade på tumis med min Fredrik? Kanske att jag tog en lång promenad med en syster i telefon? Kanske att jag åkte pulka med mina två minstingar på kvällen?

Alltså: kanske jag helt enkelt har blivit en friluftsmänniska? Jag har faktiskt varit ute fyra gånger idag. Fyra. Neljä. Four. Jag har utebyxor. Till och med olika par för olika väder och sysselsättningar.

Nej. Knappast friluftsmänniska ändå. Vi/ni friluftsmänniskor skidar väl inte i de här solglasögonen?

I varandras ord

– Det här är min bästa kompis Hilde, sa hon och liksom presenterade Hilde för sin pappa när vi igår möttes i dagisets hall.

Min Hilde växte några centimeter där och då. Hennes rygg var kanske den rakaste jag har sett.

Jag tror ju att vi blir till i varandras ord och i varandras blick och därför ska vi tala kärlek över varandra alltid när vi kan. Det finns så mycket som gör att vi krymper och sjunker ihop.

Fyraåringar är kanske bättre på det där än många av oss vuxna, det vet jag som lever med en och som varje dag får bada i kärleksförklaringar. Visste ni att jag har ett sjungande hår? Nej, precis. Men nu vet jag. Och även om vi inte är lika bra som fyraåringarna så kan vi bli bättre. Vi kan bli bättre på att få varandra att växa.

Jag skulle ha varit där

Idag borde ha varit deras stora dag. De skulle ha haft sina vita halare med texter och bilder som representerar dem, de skulle ha kastat godis på oss andra och de skulle ha känt sig nästan odödliga. Och jag skulle ha varit där. Jag skulle inte ha missat den här dagen.

Men nu är allt som det är och deras stora dag blev helt annorlunda än de hade tänkt och hoppats. Och jag är naturligtvis inte där.

Men jag tänker på dem. Skickar dem ett meddelande. Påminner dem om att jag fortfarande tänker på dem och saknar dem. För det gör jag. De blev alla speciella för mig. Mina sista ”egna” studerande i Lärkan.

De gjorde det ännu svårare att flytta och lämna. Jag minns att jag föreslog åt Fredrik att vi kanske kunde vänta med att flytta från Helsingfors tills de här var studenter. Och jag minns att han sa att vi ju aldrig någonsin kommer att kunna flytta om vi ska vänta tills jag inte tycker om mina studerande. Han hade väl rätt.

Men just de här… Lite ovanligt speciella. Jag är så glad att jag fick lära känna dem.

För ganska exakt ett år sedan hade de en annan stor dag. Då var jag där. Tack och lov var jag där, med tanke på hur svårt det blev att vara där sedan.

38 och 37

Bäst idag:

– Hilde, vet du hur mycket jag tycker om dig?

Långsamma, stora nickningar till svar.

– Hur mycket då?

– 38.

– Okej. Hur mycket tycker du om mig då?

– 37.

Så rimligt, ändå. Så underbart, ändå.

Jag älskar att hon tänker att jag tycker om henne lite mer än hon tycker om mig. Jag älskar att hon tänker att hon tycker om mig nästan lika mycket som jag tycker om henne.

Hon och jag. 38 och 37.

Fantastiskt

Bland mycket annat kan lycka vara att få tillbaka sin ipad och hitta bilder som den här:

De här två, alltså. De har ju alltid gillat varandra, men den relation som byggs mellan dem nu är så ofantligt fin.

Jag citerar min favoritförfattare Fredrik Backman i boken Folk med ångest: ”Hon är sju år äldre än han, med den åldersskillnaden har man inte en storasyster när man är liten, man har en idol.”

Hilde får ha en idol. Det är fantastiskt. Ingrid får vara en idol. Det är också fantastiskt.

(Du som inte har läst Fredrik Backmans böcker – du har något helt fantastiskt framför dig. Grattis.)

Klarare

Det finns inget kallprat när hon och jag ses. Ingen transportsträcka alls. Vi dyker direkt och vi dyker djupt. Ofta är någon av oss lite eller mycket frustrerad och det är en bra början. Sedan tar vi oss vidare. Vi skrattar ofta. Gråter ibland. Växer alltid.

Jag mår alltid bättre efter en timme med henne. Jag är liksom ljusare och gladare. Och klarare. För när jag sätter ord på min tillvaro blir den tydligare också för mig själv. Jag förstår mig själv lite bättre när jag förklarar mig själv för någon annan. Ibland vet jag inte riktigt var det skaver innan någon annan tvingar mig att peka på smärtpunkten.

Det finns så mycket som är så bra med att dela livet med andra människor. Vi ska verkligen inte vara ensamma.

Johan Ludvig och Emma

Jag till min familj igår vid maten:

– Det är ju Runebergsdag imorgon…

Hilde avbryter genom att sträcka upp armarna i luften och vråla:

– JAAAAA! Runebeeeeerg!

Inget ont om vår nationalskald, men min enda tanke är att hon kommer att bli besviken. Hon som inte ens kan äta Runebergstårta.

Så vi har tonat ner honom idag.

Men samtidigt inte. För det här är ju dagen då finlandssvenskar får priser och i år finns det en alldeles speciell person bland pristagarna. Min älskade syster Emma prisbelönas med rätta för sin avhandling om äktenskapsteologi. Jag är så galet stolt och glad!

Som jag älskar den människan. Hon har en av de skarpaste hjärnor jag vet, men framför allt har hon ett av de varmaste och mjukaste hjärtan jag vet. Hurra för dig, Emma! Den gode Johan Ludvig kom med rätta lite i skuggan av dig i år.

Bild från Svenska litteratursällskapets prisutdelning