Det finns inget kallprat när hon och jag ses. Ingen transportsträcka alls. Vi dyker direkt och vi dyker djupt. Ofta är någon av oss lite eller mycket frustrerad och det är en bra början. Sedan tar vi oss vidare. Vi skrattar ofta. Gråter ibland. Växer alltid.

Jag mår alltid bättre efter en timme med henne. Jag är liksom ljusare och gladare. Och klarare. För när jag sätter ord på min tillvaro blir den tydligare också för mig själv. Jag förstår mig själv lite bättre när jag förklarar mig själv för någon annan. Ibland vet jag inte riktigt var det skaver innan någon annan tvingar mig att peka på smärtpunkten.

Det finns så mycket som är så bra med att dela livet med andra människor. Vi ska verkligen inte vara ensamma.