Idag borde ha varit deras stora dag. De skulle ha haft sina vita halare med texter och bilder som representerar dem, de skulle ha kastat godis på oss andra och de skulle ha känt sig nästan odödliga. Och jag skulle ha varit där. Jag skulle inte ha missat den här dagen.

Men nu är allt som det är och deras stora dag blev helt annorlunda än de hade tänkt och hoppats. Och jag är naturligtvis inte där.

Men jag tänker på dem. Skickar dem ett meddelande. Påminner dem om att jag fortfarande tänker på dem och saknar dem. För det gör jag. De blev alla speciella för mig. Mina sista ”egna” studerande i Lärkan.

De gjorde det ännu svårare att flytta och lämna. Jag minns att jag föreslog åt Fredrik att vi kanske kunde vänta med att flytta från Helsingfors tills de här var studenter. Och jag minns att han sa att vi ju aldrig någonsin kommer att kunna flytta om vi ska vänta tills jag inte tycker om mina studerande. Han hade väl rätt.

Men just de här… Lite ovanligt speciella. Jag är så glad att jag fick lära känna dem.

För ganska exakt ett år sedan hade de en annan stor dag. Då var jag där. Tack och lov var jag där, med tanke på hur svårt det blev att vara där sedan.