Storögd emoji

Av olika orsaker läste jag jättemycket i januari. 24 böcker. Här kunde jag faktiskt infoga en chockat storögd emoji, jag är faktiskt lite lätt chockad och tror inte att jag har läst så många böcker på en månad sedan jag var barn. Om ens då.

Allt var inte bra och allt var verkligen inte jättebra, men det fanns några riktiga ljuvligheter bland januariböckerna och eftersom jag själv får nästan alla boktips via sociala medier tänkte jag dela med mig av dem.

Så:

Vi får väl trösta varandra av Mark Levengood. Vill du skratta högt och mycket? Vill du förundras över hur sköna människor ändå är? Vill du konstatera för dig själv att han nog är naleis lyckad han den där Mark? Jo, du vill! Och då vill du läsa den här.

Den stora skrivboken av Agota Kristof. Den här slukade mig så totalt att jag inte har förmått mig läsa de två andra delarna ännu. Känns som om den här berättelsen måste få ta mer plats än jag har kunnat erbjuda. Den är märklig, den är vidrig och den är fängslande. Om utsatthet och vad den kan göra med oss.

De afghanska sönerna av Elin Persson. Väldigt välskriven, väldigt stark. Jag bara älskar hur vackert personerna och deras berättelser berättas. En sådan där bok som tar tag i hjärtat på riktigt.

Poet X av Elizabeth Acevedo. Lugnt det bästa jag läste i januari. När jag smällde fast den här boken behövde jag sitta tyst för mig själv och stirra rakt fram en stund. Den här boken berörde verkligen på djupet. Både berättelsen och språket landade helt rätt i mig.

Svälten av Magnus Västerbro. Ibland vill jag verkligen lära mig något nytt och då är en välskriven faktabok det bästa. Den här är en sådan. Ofattbar men sann. Lärorikt och med snygga kopplingar till nutid.

Bikupan av Sarah Crossan. Jag är svag för relationsberättelser och den här är skriven ur ett lite ovanligt perspektiv och på ett lite ovanligt sätt rent språkligt. Det var en intressant läsupplevelse. Jag är inte helt såld, men den lever lite kvar i mig och det är alltid ett gott tecken.

Hittills har jag läst exakt en bok i februari, så den här extrema starten kommer nog (tyvärr) inte att hålla i sig i längden. Men det var gott så länge det varade.

Vårt gamla liv

Och så kom det sig att vi bläddrade igenom gamla bilder på min iPad ikväll. Och det kom sig att vi stannade upp ibland och mindes vårt gamla liv. Vårt Helsingfors-liv.

En bild på Ingrid och några klasskompisar som deltog i en springtävling . Hon kom ihåg namnet på dem alla, men erkände att det var lite svårt.

En bild på Iitu som var vår klippa och Hildes barnskötare första halvan av år 2018. Hilde kom ihåg Iitu, sa hon åtminstone, men hade ingen koll på konceptet Iitu.

En bild på några av de ofta saknade grannbarnen. En bild på några av mina kolleger. Lika ofta saknade. Många bilder på många kära. De som var vår vardag, vårt nätverk, vår flock och vårt liv.

Jag märker att saknar dem oftare och mer just nu än jag har gjort någonsin tidigare sedan vi flyttade. Det är rimligt – förra hösten fick jag träffa dem så ofta och det gjorde mig så gott. Så det är rimligt, men det är också lite ledsamt och tungt.

I coronaperspektiv är det en liten sorg. Ytterst liten, rentav. Det vet jag så väl. Men jag vet också att också små sorger måste få sörjas.

Av alla bilder som kunde ha fått illustrera fick den här göra det. Det här havet av gåvor fick jag bära med mig hem efter min sista studentdimission i den skola som fortfarande känns som min. Älskade varje dag. Åtminstone någon eller oftast några stunder varje dag.

Då blir jag så rädd

Som tidigare konstaterat säger en människas böner en hel del om en människas liv och hur hon har det.

– Hilde, vad vill du tacka Gud för idag? frågade jag efter kvällens Gud som haver.

– Att jag älskar mamma och alla andra i mitt hus.

– Finns det något du vill be om hjälp med idag då?

– Att inte någon dinosaurie ska komma och ta mig. För då blir jag så rädd.

(Och en liten bonus:

– Vad kan man göra när man blir rädd?

– Blunda. Och kanske krama någon förälder.)

Jag tror att hon har det ganska bra ändå. Riktigt bra till och med.

Middag

Måndag. Och hos oss en av veckans sex dagar när något av eller flera av barnen har träning på kvällen. Mat ska fixas och det är lite stressigt eller mycket stressigt. Det är liksom de alternativen som finns.

Och mitt i dagens lite eller mycket stress frågade Hilde:

– Kan vi ha middag idag?

Jag förstod inte vad hon menade. Hon förklarade. Middag är att vi äter i vardagsrummet och tänder ljusen i ljuskronan.

SÅ mycket talade emot middag i vardagsrummet. Det låg en halv (!) madrass på golvet och skrämmande många skrämmande frifräsande pusselbitar. Halva bordet i vardagsrummet är dessutom mitt arbetsbord så här i distanstider och jag är (tyvärr och förstås) inte en sådan som städar undan efter mig varje dag.

Fanns det liksom ens något som talar för middag?

Nå jo. Att Hilde ville och att vi faktiskt kunde. Det är ju inte så att livet just nu tillåter så hemskt stora utsvävningar och om en älskad människa tycker att tillvaron är lite härligare om vi dukar i vardagsrummet och tänder ljus så får jag bita ihop, sparka undan madrasshalvan och pusselbitarna och skapa lite feststämning.

Så vi har ätit middag ikväll. Det var faktiskt rätt härligt. Jag tror jag ska föreslå det själv någon kväll.

– Kan vi äta efterrätt nu? frågade Hilde när vi hade ätit klart.

Nej. Där gick gränsen.