Och så kom det sig att vi bläddrade igenom gamla bilder på min iPad ikväll. Och det kom sig att vi stannade upp ibland och mindes vårt gamla liv. Vårt Helsingfors-liv.

En bild på Ingrid och några klasskompisar som deltog i en springtävling . Hon kom ihåg namnet på dem alla, men erkände att det var lite svårt.

En bild på Iitu som var vår klippa och Hildes barnskötare första halvan av år 2018. Hilde kom ihåg Iitu, sa hon åtminstone, men hade ingen koll på konceptet Iitu.

En bild på några av de ofta saknade grannbarnen. En bild på några av mina kolleger. Lika ofta saknade. Många bilder på många kära. De som var vår vardag, vårt nätverk, vår flock och vårt liv.

Jag märker att saknar dem oftare och mer just nu än jag har gjort någonsin tidigare sedan vi flyttade. Det är rimligt – förra hösten fick jag träffa dem så ofta och det gjorde mig så gott. Så det är rimligt, men det är också lite ledsamt och tungt.

I coronaperspektiv är det en liten sorg. Ytterst liten, rentav. Det vet jag så väl. Men jag vet också att också små sorger måste få sörjas.