Måndag. Och hos oss en av veckans sex dagar när något av eller flera av barnen har träning på kvällen. Mat ska fixas och det är lite stressigt eller mycket stressigt. Det är liksom de alternativen som finns.

Och mitt i dagens lite eller mycket stress frågade Hilde:

– Kan vi ha middag idag?

Jag förstod inte vad hon menade. Hon förklarade. Middag är att vi äter i vardagsrummet och tänder ljusen i ljuskronan.

SÅ mycket talade emot middag i vardagsrummet. Det låg en halv (!) madrass på golvet och skrämmande många skrämmande frifräsande pusselbitar. Halva bordet i vardagsrummet är dessutom mitt arbetsbord så här i distanstider och jag är (tyvärr och förstås) inte en sådan som städar undan efter mig varje dag.

Fanns det liksom ens något som talar för middag?

Nå jo. Att Hilde ville och att vi faktiskt kunde. Det är ju inte så att livet just nu tillåter så hemskt stora utsvävningar och om en älskad människa tycker att tillvaron är lite härligare om vi dukar i vardagsrummet och tänder ljus så får jag bita ihop, sparka undan madrasshalvan och pusselbitarna och skapa lite feststämning.

Så vi har ätit middag ikväll. Det var faktiskt rätt härligt. Jag tror jag ska föreslå det själv någon kväll.

– Kan vi äta efterrätt nu? frågade Hilde när vi hade ätit klart.

Nej. Där gick gränsen.