Halva mitt facebookflöde badar i nyvunnen sportlovsglädje. Det är den dagen på året när man själv ska sparkas igång på nytt samtidigt som andra bara är på väg in i sin semesterdvala. Vi är inte synkade nu, jag och mina vänner i Österbotten. 

Vårt sportlov var – förstås – fantastiskt. Att Arvid vaknade fem ibland, sex ibland och lite före sju alldeles för sällan var ett minus. Att de flesta av oss var rejält förkylda kunde inte heller ses som en seger. Att jag är rädd för den katt som Fredrik är allergisk mot var ju också ett problem. Men allt annat var guld. 

Och tomheten och sorgen när vi sa hejdå. Jag orkar inte vidröra den med ord. Efter bara en vecka var vi ju inte färdiga med varandra, vi och min systers familj. Faktum är att vi aldrig blir färdiga med varandra. Vi får aldrig tillräckligt med tid tillsammans och mitt i tomheten och sorgen känns det fint att det får vara så. 

   
    
    
    
   
  
Att komma hem igen kändes trots allt också rätt fantastiskt. Jag hade glömt hur mycket jag älskar vårt nya hem. Jag har inte hunnit lära mig hur fint det är att få återvända hit.