Jag hade tänkt skriva ett lite humoristiskt blogginlägg om det omöjliga i att få fem barn med sportlovsfeelis att somna i två rum. Jag hade till och med tänkt ut några hyfsat vassa formuleringar.

Men så blev omöjligheten så gott som omöjlig på riktigt och jag skrattar inte alls längre. Och om man  inte skrattar alls fastnar de lite humoristiska blogginläggen i halsen och har heller ingen koppling till verkligheten. Och just de blogginläggen har jag ingen lust alls att skriva.

Tänk att det fanns en tid i mitt liv då sömn var en icke-fråga. Inte visste jag vad jag hade då för åtta år sedan.

Å andra sidan: aldrig skulle jag byta bort det här livet med osäker sömn mot det liv jag hade då. Det vet jag redan nu, trots att jag inte alls kommit ut på andra sidan ännu. 

Och även om jag vet det redan nu så är jag trött och modlös och ledsen och arg och på dåligt humör just nu. Men jag är trots allt trött och modlös och ledsen och arg och på dåligt humör på det ställe där jag just nu är allra, allra helst. Och i kväll gör det hela skillnaden.