Vårvinterns vackraste dag. Solsken. Några minusgrader. Ljuva ledighet. 

Idylliskt, på några plan. Och inte alls, på några andra. Det som bilderna inte berättar är att dagen tyvärr började redan kvart över fem trots att alla somnade för sent i går. Inte heller skildrar bilderna Arvids usla beteende på väg till pulkbacken. Eller hans lika usla beteende på väg från pulkabacken. Inte heller vittnar bilderna om att en av oss hade 38,9 graders feber på morgonen.

Trots det; den här dagen är underbar. Jag älskar att timmarna är långa. Att vi vaknar och inte vet vad vi ska göra. Att kravnivån är nära noll. Att vi hinner ta strider med Arvid som vi inte har råd med i vardagen då tiden alltid är på hans sida. Att vi kommer ikapp. Igen. Jag tycker egentligen inte om att vi så ofta måste ägna lov och ledighet åt att komma ikapp, men det är ju bättre så än att konstant vara på efterkälken i sitt eget liv.

Mest älskar jag att vi är tillsammans. Svårslaget är det.