Här vaknade jag och trodde att jag var alldeles för ledig för att kunna bli arg. Jag hade uppenbarligen fel. Eller så hade jag bara glömt bort hur man blir arg. Man besöker ju naturligtvis ett kommentarsfält.
I dag besökte jag det här. Johanna Dikert skriver om att vi faktiskt kan välja hurdana pojkar vi uppfostrar. Jag förstår vad hon menar. Våld är inte en manlig egenskap, det är en dålig egenskap. Och det måste sägas. På nytt och på nytt och på nytt. Jag förstår.
Vad jag däremot inte förstår är varför kommentarerna sedan handlar om att kvinnor inte egentligen vill ha schyssta killar och att man måste tuffa till sig för att få en brud. Om att kvinnor säger sig vilja ha en sak men sedan egentligen vill ha något annat. En kommentar uppmanar kvinnor att själva ta ansvar i den här frågan:
”Den dag kvinnorna slutar vara sexuellt upphetsade av våldsverkare så finns förutsättningarna för att antalet våldsamma män minskar. Så länge kvinnorna belönar våld så kommer våldet inte att försvinna någonstans. Men av kvinnor kan man som bekant inte kräva ansvar, de ska få sina våldsamma män som bara inte är våldsamma mot just dem. Att detta är totalt orealistiskt ska kvinnorna inte behöva bekymra sig om.”
Hördu, vet du vad? Jag tänder faktiskt inte på våld. Inte alls. Jag tänder på snällhet, på ansvarstagande och på trohet. Så kom inte och säg att jag faktiskt har gjort mig förtjänt av en värld där jag måste vara rädd för våldsamma män eftersom det ju egentligen är det jag vill ha. När det ju inte alls är det jag vill ha.
De flesta kvinnor jag vet vill hellre ha en man som diskar än en som dödar vargar med händerna, för den första egenskapen behövs ju på riktigt. De flesta kvinnor jag vet skriver inte brev till livstidsfångar och vill föda deras barn. De flesta kvinnor jag vet tänder inte alls på våld.
Så kom inte och säg.
Och kom aldrig aldrig aldrig någonsin och försök ursäkta ett vidrigt och dessutom kriminellt beteende med att kvinnor ju egentligen vill ha det så.
Det känns som om du aldrig ens frågat vad vi egentligen vill ha.
Så kom inte och säg.
Nästan för lycklig 
Så bra!!!
Tack för dina ord!
De flesta män jag vet diskar hällre än dödar vargar med händerna. De flesta män jag vet är inte livstidsfångar. De flesta män jag vet är inte våldsamma. Så sammhället borde fungera någorlunda 🙂
Det blir svårt att föra en dialog om man riktar in sig på undantag inom olika kategoriseringar, som denne persons kommentar du citerade. Vi bör inte söka efter det extrema. Jag vet inte om han vill provocera men det han säger är lika mycket undantag som påståenden: ”män våldtar” ”män är kriminella”.
Vet inte om jag har uttryckt mig rätt, men det blir snabbt fel när vi fokuserar på undantag.
Kanske.
Kanske ett litet svar till Robin:
Jag blir superglad att höra att de flesta män du vet diskar hellre än dödar vargar. Och SOM jag önskade att detta med våld skulle vara ett undantagsfall, ett extremfall, ett sällsynt fall. och att det är på grund av dessa extremfall som dialogen lätt blir hetsig och inte alls snäll.
Men, jag har levat i ynka 21 år. Och redan nu har jag märkt att våld INTE är ett undantagsfall. Till våld räknar jag all sorters våld; psykisk våld, fysisk våld, kontrollbehov, beteende som skadar på så många olika vis. Jag vet av kvinnliga vänner som blivit sexuellt utnyttjade av närstående, i princip varje kvinna jag känner har någon gång (och ofta många gånger) blivit utsatt för sexuella trakasserier, jag har vänner vars pojkvänner varit manipulativa och verkat supersnälla och charmiga utåt: men som kallat sina flickvänner för ”jävla fitta, satans hora”, som kränkt, nervärderat, hotat och tagit till våld på olika sätt väl hemma i lägenheten. Sådana förhållanden är ofta otroligt svåra att komma ur. Och dessa kvinnor tiger. Dessa kvinnor säger sällan som det är, förutom möjligen åt de allra närmaste. Om det finns några, som de faktiskt litar på. Våld är inget man går omkring och skryter om.
Ingen som jag pratat liter mer på djupet med har någonsin sagt att de tänder på våld, men ofta har vi diskuterat kring förväntningen av att vi borde göra just det (?) Vi ska vilja bli slagna med piskor och utropa hur härligt det är.
Och då undrar man ju, vem som tro har hittat på en sådan förväntning? Klart att det finns undantagsfall här också, men i alla fall min egna innersta instinkt i samband med all vård och all kränkning är – att den gör mig rädd, jag vill fly, den får mig att känna mig som en sämre människa, den skadar, den bygger inte upp. Och denna våld finns, överallt.
Så det är inget undantag. Det är i sådana fall ett alldeles för litet undantag för att det inte ska få lyftas upp. Vi behöver prata om det, och fundera på det. För såhär vill i alla fall inte jag att vi ska fortsätta ha det, och de vill inte de män som diskar, håller om, tar ansvar och som är hela som människor heller, skulle jag tro. Inte nån, vill jag ju tro.
Och, män som diskar kan också ta till våld, det ena utesluter tyvärr, inte det andra.
Tack för ett annat perspektiv.
jag står svarslös både i ord och handling efter att jag läst din kommentar. Enligt artikeln räcker det inte att vara en ”schysst kille” vilket jag redan har svårt att leva upp till, sett från en objektiv synvinkel. Vad mer krävs för att man ska ”ha sitt på det torra”? Jag förväntar mig inget svar, vet inte om ett finns.
Jag lade till ordet: kanske, eftersom jag inte har ett tillräckligt brett synfält för att avgöra det ena eller det andra. Frågan är bara hur vi skall gå till väga för att få diskussionen att inte hamna i endera dikena.
Tack Robin för ditt svar!
Jag tror att redan det att du från första början funderade kring, ifrågasatte och tog dig tid att kommentera är en början. Vi måste alla ifrågasätt varför?, egentligen.
Det är svårt att få perspektiv angående ämnen vi sällan pratar så mycket om. Och det är svårt att förstå sig på en värld där förväntningar kan vara en och verkligheten en helt annan. Vi tror att vi behöver vara på ett visst sätt, medan någon som blir kär i dig blir kär i dig för att du är just precis den du är! Killar tror att de ska behöva va rika, badboys, lite farliga och ”sexiga, snygga” (vad sen är ens snyggt, det varierar väl också lika mycket som antalet människor som finns på jorden) När de de flesta kvinnor jag vet (egentligen alla som är hela och inte söndriga från förr) vill ha trygghet, trohet och en genuin vetskap om att bli älskad, och att få älska, ett samspel, ett bästavänskap. Vi ska drivas av trygghet och kärlek och inte av rädsla och makt.
Det vill ju jag tro på. Och jag vill tro att väldigt väldigt många andra också tror på kärlek och inte på våld och rädsla.
Men precis som du säger är det oerhört svårt att veta hur man ska ta diskussionen utan att hamna i något dike. Men det viktiga kanske är att åtminstone ta den. Kanske?
Jag tror att en ”schysst kille” räcker gott och väl när du hittar någon du klickar med och det hela drivs av kärlek och trygghet. Jag skulle faktiskt vilja påstå det. Och ifrågasätta varifrån alla förväntningar om att kvinnor bara vill ha badboys och att de har kilometerlånga kravlistor och är riktigt besvärliga, egentligen kommer ifrån?
Men nog var det väl för underligt… Hur en del får allt att bli kvinnors ansvar här i världen… Suck och stön. Bra skrivet Amanda!
kan det vara så att så många kvinnor upplevt våld av olika slag i sitt liv att de till sist blir så nedbrutna o självkänslan ligger nere i strumporna, att de inte ens tror sig vara värda ett liv utan våld? Vill inte vara pessimist, men tror det finns oerhört mycket skit som aldrig syns utåt utan hålls mellan fyra väggar i den här frågan.
Varför skulle det räcka med attvara ”schysst” kille för att få en sexpartner eller en flickvän?
Man förtjänar liksom inte automatiskt en tjej för att man ( enligt sig själv) är en ”schysst” kille.
Tjejers sexualitet och känslor är liksom ingenting vi portionererar ut av välgörenhetsskäl eller för att ”belöna” schyssta killar.
Vår sexualitet är till för vår egen skull.
Vem har någonsin hört talas om en heterosexuell kille som anser att det räcker med att en tjej är schysst (enligt henne själv då ) för att han ska betrakta henne som en potentiell partner?
Det betyder inte att de flesta heterokillar inte vill ha en schysst tjej, precis som de flesta heterotjejer vill ha en schysst kille.
Däremot anser de flesta, både tjejer och killar att en potentiell partner måste ha FLER positiva egenskaper än att vara schysst.
Jag tänder absolut inte på våldsamhet.
Däremot måste en potentiell partner FÖRUTOM att vara schysst också vara rolig, intelligent, kreativ ,intressant som person, något så när ambitiös, ha självdistans och liknande värderingar som jag för att han ens ska vara intressant.
Precis en sådan partner har jag.
Att gå omkring och tycka att man förtjänar en partner bara för att man enligt sig själv är schysst och att omgivningen måste förändras är faktiskt ett bevis i sig på att men egentligen inte är särskilt schysst, för är man det på riktigt tänker man inte så.
Jag är relativt schysst enligt mig själv men tänkte då jag var singel aldrig någonsin tanken att jag förtjänade en partner enbart för att jag var schysst och att omgivningen måste förstå det.
Angående våld i relationer verkar det finnas en otrolig okunskap i vissa kommentarer. Jag har volonterat på tjejjour och kvinnojour och kan berätta att våldet finns nästan aldrig med i relationen från början. Det kommer ofta smygande då man har varit tillsammans ett bra tag och trappas upp mer och mer. Det handlar alltså knappast om att bli ihop med någon för att man tänder på våldsamhet.
Det är enbart någon liten promille av alla kvinnor som sitter och skriver brev till dömda våldsbrottslingar. För övrigt får även kvinnliga våldsbrottslingar liknande brev av killar och män men det anses aldrig vara ett problem.
Amen. Tack för kommentaren!