Jag är väl som människor är mest. Tycker i princip med bestämdhet att alla människor är lika mycket värda. Tycker att också de människor som är svåra och smutsiga och illaluktande ska få finnas och leva. Men ser gärna att de finns och lever på någon annan bakgård än min egen.

Men så sitter hon plötsligt hos mig. Jag träffade henne för mindre än två minuter sedan och hon har redan klättrat upp i min famn. Hon är smutsig och hon luktar illa. Jag vet det i teorin men jag märker det egentligen inte. För hon har också klättrat in i mitt hjärta.

Det händer mycket här i byn Siria i Rumänien. Jag vill aldrig någonsin glömma.

Vår bakgård. Just nu.