Jag valde honom av många olika orsaker. Men samstämmighet kring barnnamn var inte en av dem. Hur två människor som i regel är så kompatibla plötsligt kan krocka så mycket övergår mitt förstånd.
Jag tycker det är han som är svår. Han tycker att det är jag. Jag tänker nu helt kallt utnyttja det här forumet för att bevisa att jag har rätt genom att ge tre konkreta exempel på exakt hur besvärlig min man är när det kommer till namn.
- När det begav sig var han starkt emot namnet Arvid. Orsaken? Jo, år 2009 tog vi hand om en tvååring som hade ett pojknamn på A. Tvååringen var missnöjd och gnällig och ledsen under den timme vi tog hand om honom och speciellt roligt var det inte. Men; det var en timme. Och det var en tvååring. Och han hette inte ens Arvid. Han hette ju något annat på A.
- Det finns ett namn som jag tycker jättemycket om. Men en gång i lågstadiet hade Fredrik en innebandyrelaterad dispyt med en skolkompis som bar det här namnet och då är ju det namnet naturligtvis off the table. Att det har gått trettio år och att Fredrik själv inte var oskyldig är inte att se som förmildrande omständigheter.
- Jag bjuder in er i vår bil för ett par veckor sedan. I en tid då namndiskussionen går het hemma hos oss. Vi blir ju snart med ett tredje barn och vi måste ju enas kring något namn. Hittills har det visat sig vara extremt svårt. Då, där i bilen, säger Fredrik plötsligt så här:
– Jag har kommit på ett namn som jag tror att du också skulle tycka om. Men jag är inte helt säker på det själv ännu.
– Men säg det!
Och så säger han det. Och så älskar jag det. Och så säger han:
– Men nej, föresten. Jag tycker nog inte om det.
SÅ besvärlig.
Som sagt. Av många orsaker valde jag honom då och av ännu fler väljer jag honom nu. Men att namnge barn är inte en av dem.
Nästan för lycklig 
Vi höll inte på att kunna ge vår son det namn jag gillade eftersom min man inte tyckte att det passade på en pojke med svart hår… Fast så föddes barnet med rödblont här och det dög tydligen då! Jag vart själv tyckt att det är jätte svårt att hitta namn och förstår int hur folk kan hitta på namnet innan de sett typen 😀
Jag trodde vår flicka sku vara en Victoria men det var hon ju inte alls när jag såg henne.
Det är svårt med namn. Svårare med pojknamn, tycker åtminstone vi. Om det blir en flicka har vi en ärlig chans, annars… Ja, jag vet faktiskt inte.
Det låter så roligt när du berättar så jag är tvungen att le åt alltihopa. Fast det förstås, ert barn behöver ju ett namn…jag hoppas ni kan enas snart. ☺
Det är roligt. Också. Och frustrerande. Också. Och jo, något måste ju barnet heta. Det blir spännande att se var detta slutar.
Vi hade svårt med ettans namn. Då tvåan kom valde vi ett annat tillvägagångssätt: Båda kryssade för namn de allvarligt kunde tänka sig att överväga i varsin almanacka. Sen var det mycket lättare att diskutera.
Det låter som en bra taktik. Jag undrar hur många (eller få) kryss vi skulle enas kring.
Hos oss är det jag som sprutat namn. Och min man har mest suttit tyst, skakat på huvudet och satt pannan i djupa veck. ”Moa” var det namn som mötte störst motstånd eftersom ”Moa” var en ilsken ko en gång… (min man är lantbruksavbytare). Men plötsligt har han fått något ljust i blicken och vi har i bästa samförstånd kunnat enas om Joel Erik Alexander och Lea Sandra Maria. Och ett par namn till eftersom namn som liksom lämnat över inte alls varit aktuella då en ny älskling ska få namn. Min mamma brukar säga: ”Ingen behöver skämmas för sitt namn, men man kan skämma ut sitt namn” Lycka till med namnvalet!
Bra sagt av din mamma! Helt onödigt att skämmas för ett namn som någon annan dessutom gett en. =)