VAD kan man kräva?

“Men jag skulle gärna vilja veta VAD kan man kräva av den man är gift med? Nej, den personen kan inte uppfylla alla mina nycker och behov men vad är själva basen? Kanske låter som en självklar fråga, men vad ska jag förvänta mig? Respekt? Kärlek? Omtanke? Empati? Att vilja önska den andra väl? Inget av detta finns hos min man, vilket gör att jag mår dåligt, är det OK att vilja skilja dig då, eller har jag för höga krav på vårt förhållande.”

Nej, det är inte jag som frågar. Det är knappast ens någon jag känner. Frågan är en kommentar på svenska yle och personen bakom har insett att man inte kan kräva allt av en relation men att man ju måste kunna kräva något.

Det är en bra fråga. Väldigt bra och väldigt berättigad. Många andra har ställt den. Senast på ett av sommarens skriftskolläger frågade en anonym tonåring vad som är rätt slags krav. Hur vet man att man inte kräver för mycket? Och hur vet man att man inte nöjer sig med för lite?

Jag påminns igen en gång om hur viktig det är att vi pratar med varandra om hur vi har det, att vi delar våra berättelser. Om de enda berättelser om kärlek som vi kommer i kontakt med är vår egen och de som möter oss i filmer och tv-serier så blir det onekligen väldigt svårt. På samma sätt som det blir väldigt svårt om de enda kroppar vi kommer i kontakt med är vår egen och de som möter oss i reklamer och modetidningar. Varje gång vi letar efter sanning där den egentligen inte står att finna blir vi förvirrade. I bästa fall. I värre fall skadade och i värsta fall skadande. Vi behöver också riktiga berättelser om och av riktiga människor.

Jag tror att vi kan kräva rätt mycket. Nog om vi med rätt mycket menar respekt, kärlek, omtanke, empati och att vilja den andra väl. Det är ju grundstenar och grundförutsättningar för att en relation ska överleva det där rätt krassa fenomenet som kallas vardag. Det är ju inte heller sådant som blir oss givet utan vår egen inblandning, det är sådant vi aktivt kan välja att ge varandra oavsett hur det känns där och då.

Och just därför – för att grundstenarna och grundförutsättningarna är mera aktiva val än passiva gåvor – blir det ju också extremt smärtsamt, kanske rentav oöverkomligt, om den man delar livet med inte vill. Inte ids. Inte orkar. Inte förmår.

Då blir nog vägen vidare väldigt svår och snårig att hitta.

Om ens möjlig.

Samtidigt tror jag att vi inte kan kräva så mycket. Inte om vi med mycket menar dagligt pirr, rosa moln och himlastormande passion. Som blir oss givna bara så där. Utan att vi väljer varandra och relationen medvetet. Och utan att vi lika medvetet väljer bort alla andra och mycket annat.

Den vägen framåt är mer än väldigt svår och snårig att hitta.

Den är bara omöjlig.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s