Och så kom dagen då jag och boken fick vår första recension. 

Vilken känsla. Det är som om recensenten förstått precis vad jag ville och hon verkar dessutom tycka att jag lyckades. Recensionen är så fin att jag inte riktigt vet vart jag ska titta. Där finns ord som jag aldrig vill glömma.

(Och där, högst uppe, kallas jag författare. Trots att min dotter på väg till releasefesten gjorde det väldigt klart för mig att jag faktiskt inte är någon författare. Bara en enboksförfattare.)

– Det här är säkert lite konstigt, men får jag krama dig?

Det är måndag och hon har haft sin sista lektion med mig. Någonsin. Och det är ju inte konstigt att man vill kramas då. Kanske ovanligt, men inte konstigt. Alls. Så vi kramas. Allt annat hade varit konstigt.

Det är onsdag och jag har haft min sista lektion. Inte någonsin, men på länge. En så här lång paus har jag inte haft sedan jag började jobba i augusti 2009 och trots att hela jag längtar efter bebis och mammaledighet var det med tårar i ögonen som jag gick från skolan i dag. Det finns så mycket att sakna.

Nu börjar en ny tid. En annorlunda tid. 

Nu är den i era händer, den som så länge varit i mitt hjärta. 

I kväll har jag fått fira min bok med mitt fina förlag, en del av mina vänner och några älskade blodsbundna. Jag är fruktansvärt trött, väldigt lycklig, enormt tacksam och lite stolt.

I morgon 8.15 landar jag i verkligheten igen när en riktigt intensiv jobbdag väntar. Men i natt ska jag sväva.

Min syster sa det först. Lite försiktigt. ”Jag tror många tycker att du är ganska framgångsrik.” Och sedan var det några till som sa ungefär samma sak.

Och jag förstår ju vad de/ni menar. Jag förstår precis. Det är lätt att säga att man ska slappna av när också en ganska slapp version av en själv presterar på en acceptabel nivå. Det påminner mig onekligen lite om skönhetsoperationsdiskussionen i vintras. Var jag tillräckligt ful för att alls få uttala mig? Är jag tillräckligt framgångsfattig för att få säga något nu?

Jag vet faktiskt inte. Det kan hända att jag har för mycket framgång på min CV för att få säga något alls, men samtidigt är jag ju en sådan som säger och något annat än att vi borde bli bättre på att slappna av kan jag inte säga. För något annat tror jag inte på.

Jag tror inte på jakt. Jag tror inte att svaret alltid är mer, snabbare och bättre. Jag tror på vila och nåd. Att svaret oftast är mindre, långsammare och sämre. Sämre och sämre förresten, för jag tror egentligen att det som vid första anblick kan se ut som ett byte neråt ofta kan vara vår största seger och att det som verkar vara bättre egentligen kan vara något helt annat.

Jag tror inte att det handlar lika mycket om framgång eller inte framgång som det handlar om kamp eller inte kamp och faktum är att jag kämpar ganska lite. Jag nöjer mig betydligt mer, och också vi som har mycket att nöja oss med har rätt att nöja oss. För också vi med mycket att nöja oss med kan ständigt jaga och hungra efter mer.

Det kan mycket väl hända att jag är framgångsrik i vissa ögon. Det beror så väldigt, väldigt mycket på med vilka ögon man tittar. Jag kommer ihåg eleven som en gång upplyste mig om att det ju finns yrken av ”lägre arbetarklass, som till exempel lärare” och den eleven tyckte knappast att jag osade framgång vid min kateder. Ingen som kommit i någon slags närkontakt med min gradu i litteraturvetenskap skulle heller kalla mig framgångsrik.

Trots det kvarstår ett faktum som jag varken kan eller vill förneka; jag är tillräckligt bra för att få vara dålig. Jag uträttar tillräckligt mycket för att få kalla mig lat utan att någon fördömer. Jag har kommit tillräckligt långt för att få säga att jag inte orkar gå längre nu.

Men. Och här tror jag att en annan avgörande skillnad kommer in: aldrig har mitt värde hängt på något jag gjort eller inte gjort. Mitt värde är ohotat och evigt bara i det att jag finns, liksom ditt är lika ohotat och evigt i det att du finns. Allt annat som någon av oss någonsin har åstadkommit har varit en bonus som gjort varken till eller från vårt värde.

Jag tror att många jagar ett högre värde. Och det är en fåfänglig och hopplös och väldigt förståelig jakt som vi är dömda att förlora. Inget vi gör kan göra oss mer värdefulla. Inget vi inte gör kan göra oss mindre värdefulla.

Och därför är jag ointresserad av att jaga och väldigt intresserad av att vila i den nåd jag bygger mitt liv på.

I går vaknade jag kvart över åtta i en lägenhet på Drumsö. Jag var kissnödig. Förstås. Och väldigt pigg. Jag hade ju sovit nästan fem timmar i sträck. Kvällen innan blev alldeles för lång med sömn först halv fyra på natten och så skulle det ju bli. Nu ville jag bara ha en alldeles för lång dag till.

Och det fick jag. Även om jag på lördagskväll somnade ”redan” klockan två på natten.

Sällan har jag pratat så mycket som under de här dagarna. Lyssnat så mycket. Tänkt så mycket. Delat så mycket. Processat så mycket. Laddat så mycket.

För tre år sedan var jag och en av mina bästisar och hennes andra bästis på en veckoslutsresa och vi bara visste att det måste bli en tradition. Så det blev. Det är svårt att få till det när det finns sju barn i bilden och två av tre män jobbar veckoslut. Ett par gånger såg det omöjligt ut i år, men det gick. Det bara måste ju gå.

För vi behöver det. Och vi fick precis vad vi behövde. Ännu ett veckoslut att leva på.

I dag vaknade jag halv elva i samma lägenhet på Drumsö. Jag tror inte jag har sovit till så sent ens tio gånger totalt i mitt liv. Jag var kissnödig. Förstås. Och väldigt pigg. Och väldigt lycklig. Hörde att de två i rummet intill redan var vakna och jag tackade Gud för att de finns i mitt liv. För att de älskar mig och låter mig älska dem.

På första resan för tre år sedan. Första av många fler än fyra.

Jag måste erkänna att jag har varit lite rädd för att min bok skulle hamna i det religiösa facket och därmed stänga dörrar i onödan. Jag måste erkänna att jag därför blev väldigt lättad när jag i bokhandeln såg min bok bredvid en bok med ordet helvetissä i titeln. Det kändes fint. Tänker mig att få böcker av prästfruar fått dela hylla med en sådan bok.

Att boken dessutom fanns nära, nära min vän Peppes bok kändes om möjligt ännu finare. 

Och i dag i mitt instaflöde dök den här bilden upp: 

Och jag insåg att min bok finns nu. På riktigt. I riktiga bokhyllor hos riktiga människor. 

Om du vill vara en sådan riktig människa som har min bok i din bokhylla kan du beställa den till exempel här eller här. Jag hoppas ju förstås att du vill. Ännu mer hoppas jag att du tycker om den. 

Jag börjar göra det själv.

Vilka hundra mål vill du uppnå i livet? Var ser du dig själv om fem år? 

Klassiker. Frågor som vi ställer och frågor som vi besvarar. 

Men jag kan inte svara på de frågorna. Jag vill inte ens. Med åren blir jag allt mindre intresserad av målbilder och allt mer intresserad av att försöka hantera den bild som är faktisk här och nu. Och i min inställning känner jag mig hopplöst gammaldags.

För vi lever ju i självförverkligandets tid där framgångsrik är det nya svarta. Där alla ska drömma stort och vilja mycket. Där berättelserna om oss själva helst ska vara askungesagor med sotiga men vackra hjältinnor som får flytta in i slottet till sist.

Självhjälpsböcker skrivs och säljs och läses som aldrig förr. Vi hungrar efter de bästa tänkbara versionerna av oss själva, på exakt alla områden. Vi träffar personliga utvecklare som ska coacha oss på färden mot vinnarvarianterna av våra egna jag.

Och så undrar vi varför vi mår så dåligt. Är så trötta. Känner oss så brända.

Framgångsrik är det nya svarta. Men därmed också det mörka, farliga och skrämmande som driver oss mot gränser som vi inte visste att fanns. Sanningen är den att många av de mest harmoniska människor jag känner lever liv som gör sig ganska dåligt i självhjälpssammanhang. De bor inte i slott och de har inte nått femtio av de där hundra livsmålen redan vid trettiofem. De har hittat skönheten och storheten i ord som tillräckligt, lagom och rimligt trots en värld som ropar att vi aldrig ska nöja oss med mindre än det bästa.

När blev förnöjsamheten en lite skamlig och ful egenskap som tyder på att man liksom gav upp och ville för lite? Var det när hungrig blev ett ord som plötsligt passade i jobbannonser eller var det redan tidigare? Jag hann inte riktigt med och det är jag glad och tacksam för. En del karusellturer står jag gärna över. 

Jag tror att självförverkligandet har ganska få saliggörande egenskaper eftersom vi i grunden ju finns till för varandra. Jag tror att den som hellre förverkligar nästan än jaget kommer närmare kärnan och hittar fler svar på frågan om vad det är att vara människa. Men de böckerna säljer inte på samma sätt. För i förverkligandet av den andra finns nästan alltid en portion, om än liten, av förnekande av det egna jaget.

Och det finns absolut inget hett och rätt med det. 

Jag har väntat på den här dagen. En av höstens höjdpunkter. Inte riktigt som jag väntat på dagen då jag fick se Boken. Inte riktigt som jag väntar på dagen då bebisen beräknas födas. Men jo, jag har väntat på den här dagen. Innerligt. 

Det har varit en lång vecka. Om vi säger så. Ingrid har temaperiod i skolan och hon har jobbat med vatten på många olika sätt. Bland annat har hon mätt vår vattenförbrukning hemma under en hel veckas tid och hon har inte varit nådig. 

– Mamma, hur många gånger har du varit på toa i dag? 

– Kanske sju? (Klockan är ju bara fyra på eftermiddagen.)

– Alltså mamma, du går alldeles för mycket på toa. Mycket mer än all andra här hemma. Det går faktiskt jättemycket  vatten till ditt spolande.

– Jo, jag vet. Men jag är ju faktiskt jättegravid. Jag försöker gå på jobbet också, men måste man så måste man. 

Hon är inte nöjd med mitt svar. Skakar irriterat på huvudet. Och antecknar missnöjt i sin tabell. 

Jag har inte ens vågat säga att jag  går nattetid också. Det gör visserligen mätningarna betydligt mindre exakta, men jag behöver ju också behålla någon slags respekt här.

I dag är projektet äntligen slut. I dag kan jag besöka toaletten med en nyvunnen frimodighet. Jag kan kissa igen utan att känna mig som en svikare. Jag kan komma ut från badrummet utan att någon står utanför och frågar om jag spolade litet eller stort.

En ljus sextonårig vänlig själ må ha sagt att jag är fantastisk, men jag och Ingrid vet sanningen; att jag är kissnödig. Att jag är kissnöd. Så här i vecka 34 är det mitt sannaste element. 

Och på riktigt; så här i vecka 34 är just kissnödigheten min mest besvärliga krämpa, vilket gör den löjligt lätt att leva med. Varje dag det är så är en dag att vara tacksam.

Vi som vet.

I slutet av varje gymnasiekurs ska eleverna utvärdera kursen. Det är då man som lärare får veta saker som att det var för få filmer, för många skrivuppgifter och för lite tid ibland. Och det är då man ibland får veta sådant man aldrig någonsin vill sluta veta. 

Jag efterlyste övriga kommentarer, så där som man brukar göra, och med blyertspenna har en ung människa skrivit: 

Att du är fantastisk. 

Och jag tänker att det finns mycket ljus en sextonårig själ som kommenterar sin första gymnasiekurs i modersmål med de orden. 

Jag har ingen aning om vem som skrivit den kommentaren till mig och det är ingen vits att försöka spekulera eftersom det fanns så många så ljusa i den gruppen. Det spelar ju heller ingen roll, orden har ändå gett mig vingar och är på något sätt ännu renare i sin fullkomliga anonymitet.

Generösa är de människor som ger andra människor flygkraft. Fantastiska är de. 

Vi står bredvid varandra i badrummet och arbetar med varsin tandtråd. Ibland upplyser vi varandra om att det blöder mellan två tänder eller lossnar skräp mellan två andra. Oerhört fräscht. Och jag slås av det mirakulösa i att mannen bredvid mig, som ser också mitt allra sunkigaste tandtrådsjag, tycker att jag är sexigast i världen. 

I hans värld. 

Förälskelse har ju inte en chans mot tandtråd, men för kärleken är tandtråden inte ens en utmaning värd namnet. 

Nåd är det. 

I alla världar.